Smärtkontroll

Skrivet på Facebook, Karolinska Universitetssjukhuset 6 januari kl 13.10

"Smärtkontroll. I natt var en bra natt. Den föregående natten, direkt efter operation, var den värsta hittills. Inför denna natt diskuterade läkarna om de skulle lägga en lokalbedövning eller se över medicineringen. De valde det senare.

Min morfindos ökades och kompletterades med antiinflammatoriska preparat. Jag gick och la mig kl. 21 i alla fall. Jag vaknade redan kl. 23 men inte av smärtor utan av alla svettningar. Det har skämtats en del om morfin under veckan men biverkningarna är verkligen hemska. Morfinet funkar bra som smärtlindring och jag hade inte klarat mig utan det. Men hur någon kan ta det frivilligt undgår mitt förstånd.

Under resten av natten fortsatte jag att sova oroligt. Jag vaknade ofta och hade svårt att somna om men smärtattackerna som plågat mig varje natt hittills uteblev. När jag vaknade kl. 6 hade smärtorna ökat. Det långverkande morfinet håller på att lämna kroppen och det går inte att ta miste på vad som håller på att ske. Smärtorna kommer att öka i styrka till dess att vi lyckas mota de tillbaka. Men det känns väldigt annorlunda nu efter operationen än innan. Det är mer kontrollerat. Det som tidigare kändes som en trasig kasse med krossat glas som skickade strålar av smärtor genom hela kroppen vid minsta rörelse är nu ett gigantiskt blåmärke med febril aktivitet. Det känns som om ben och muskler inte får plats och att armen håller på att sprängas inifrån.

Men mitt i smärtan känner jag hur axeln, överarmen och underarmen sitter ihop. Jag har inte kraft att lyfta den ännu med de är ändå en postiv känsla. Det är min arm och min axel som väsnas och bråkar högre och högre. Sköterskan kommer med en morfintablett. Jag andas djupt och försöker komma ihåg den där prophylaxkursen för drygt nio år sedan. Armen fortsätter att bråka. Skinnet spänns och det känns som om det ska spricka. Tabletten börjar kicka in. Jag fortsätter att andas. En långinandning, korta utandningar, avslappnade läppar. Man skulle se dum ut. Släpp alla muskler i ansiktet. Ingen ser nåt. Sjukhuset är släckt. Nattsköterskan har gått tillbaka till personalrummet. Stockholmsnatten är mörk och grå. Det regnar. Det är bara den fula adventsljusstaken i det stora fönstret som vittnar om att det är vinter. Den där fantastiska skiddagen när vi var på väg till värmestugan för att äta gulaschsoppa känns långt borta.

Smärtan avtar och armen glider in på plats. Lugnt och stilla. Välkommen hem armen. Jag har saknat dig, viskar jag. Och hoppas att ingen hör. Då kommer tårarna."

Smärtspiralerna

Östersunds sjukhus, Ortopedavdelningen 1 januari 2014

Nyårsnatten blir värre än natten innan. Svårt att säga varför men kanske blev jag ännu mer påverkad av röntgen än vad jag trodde. Det känns som om det är fullständigt uppror i armen. Smärtan flyttar runt och ändrar karaktär. De blir också värre och värre. Jag försöker somna tidigt och vaknar redan vid midnatt av svåra smärtor. Efter en morfinbehandling somnar jag om men vaknar snart av smärtorna igen. Jag ligger vaken och försöker kämpa emot men det går inte. Jag försöker slappna av men kroppen blir mer och mer spänd. Jag försöker vänta de tre timmarna tills det är dags för nästa morfininjektion men varje sekund känns som en evighet.

Jag larmar och nattsköterskan kommer. Jag får en morfindos. Väntar. Försöker slappna av. Men det släpper inte. Det blir ännu värre. Jag spänner mig mer och mer och smärtan tilltar. Den kryper ner i armen. Ut i handen. Ner på baksidan av axeln ut på ryggen. Jag får ytterligare en dos morfin. Jag andas kontrollerat och sakta känner jag att morfinet hjälper till. Jag slappnar av och smärtan avtar. Smärtspiralen har vänt. Att sova är inte att tänka på men smärtan är ändå hanterbar. Jag väntar de tre timmarna till det kommer tillbaka då ska jag vara beredd.

Nästa attack blir nästan en kopia av den förra. Till en början spänner jag mig trots att jag försöker slappna av. Jag andas kontrollerat, koncentrerar mig och lyckas vända spiralen tidigare den här gången. Jag tittar på klockan. Två timmar kvar till morgonmedicineringen. Det blir ingen mer sömn att tala om men jag halvslumrar lite och lyckas i alla fall slappna av.

Nattvak två

Östersunds sjukhus, Ortopedavdelningen 31 december 2013 kl. 22

Jag bävar för natten. Mina smärtor har ökat. Röntgen tog verkligen på krafterna. Det gjorde horribelt ont att ta sig upp från sjukhussängen för att lägga sig på den smala röntgenbänken. Lika ont gjorde det att få flytta sig tillbaka. Efter det känns det som om kroppen aldrig hämtade sig.

Jag börjar känna av biverkningarna av allt morfin på allvar. Muntorrhet och illamående. De andra patienterna har haft besök och det bjuds på Janssons frestelse och julmust. Hur gärna jag än vill så fixar jag det inte. Men nu blir det läggdags. Jag behöver lite sömn om jag ska orka. Jag missar tolvslaget för första gången på många år. Det känns som det minsta problemet.

Nattvak

Östersunds sjukhus, Ortopedavdelningen 31 december 2013 kl. 01.46

Vaknar med tilltagande smärtor och trycker på larmknappen till nattsköterskan. Inleder nyårsafton 2013 med en dos morfin. Jag slumrar till en stund men vaknar snart igen. De tre andra patienterna i salen sover tungt. Jag börjar lära känna min kropp och mina smärtor. Var tredje timme slutar morfinet att verka. Nattsköterskan fyller på. Jag andas lugnt och efter 15 minuter trycks smärtan tillbaka.

Det blir ingen mer sömn. Jag är ändå väl till mods. Operationen verkar vara planerad och jag klarar mig med klart begränsad sömn åtminstone en natt.

Akuten

Akutintaget Östersunds Sjukhus 30 december 2013 kl. 18.25

Anländer till akuten på Östersunds sjukhus. Det är lätt kaos. Det verkar vara överfullt och jag blir liggande utan att någon har tid med mig. Sköterskan som följt med i helikoptern och ambulansen stannar en stund men när hon är klar med sina rapporter och försäkrat sig om att jag mår bra beger hon sig vidare.

Jag kan verkligen inte förstå den här rutinen som alla sjukhus verkar ha att alla patienter ska komma in via akuten. Jag kommer ju från Hede. De vet vad jag har råkat ut för. De har röntgat och konstaterat att axeln är ur position och att det är flera frakturer. De vet att jag ska opereras. De här uppgifterna borde de ha fått för 2,5 timme sen. Ändå får jag ligga här på akuten. Det är överfullt. Rekord skulle det visa sig. Jag borde ha kunnat komma direkt till ortopeden.

Efter någon timme blir jag flyttad till något slags gipsrum som uppenbarligen får fungera som ett temporärt undersökningsrum. Smärtan tilltar. Det är nu fyra timmar sedan jag fick morfin. Det har slutat verka. Det förstår jag nu långt senare. Men det borde väl de ha koll på? När sköterskan kommer undrar hon när jag senast fick smärtlindrande och vad jag fått. De vet alltså inte vad jag fick och när.  Följde det inte med någon rapport från Hälsocentralen i Hede? Som tur var har jag koll.

Jag tänker att jag från och med nu ska försöka hålla koll på vilka mediciner jag får, hur mycket och när. Jag får en till morfindos. Efter tio femton minuter börjar morfinet verka och smärtan avtar.

Första morfinsprutan

Hede 30 januari 2013 kl. 16.10

Det står klart att jag ska flyttas till Östersund. Vårdpersonalen ska återkomma när de fått tag på en ambulans. Smärtan tilltar. Vi säger till personalen att vi måsta göra något åt smärtan.

Jag känner igen sköterskan direkt. En gammal klasskamrat till min storasyster. Jag ligger ihopkrupen som en ostbåge på sidan, eller ostkrok som de säger här, men lyckas få fram högerhanden. Jag presenterar mig och skakar hand. Man vill ju ändå vara artig. Min fru suckar.

Trots att jag var trevlig och artig fick jag en dos morfin intravenöst. Den första av många. Efter 15 minuter kickar morfinet in och äntligen går smärtan tillbaka.

Efter ytterligare en stund kommer vårdpersonalen och meddelar att det inte går att få tag på någon ambulans så de kommer att skicka en helikopter istället. Lite coolt ändå, tänker jag.

Jag verkar vara väl omhändertagen och familjen åker till min mamma för att fortsätta semestern utan mig. Jag väntar på helikoptern. Nu ska det förhoppnings rulla på. Jag kunde inte ha haft mer fel. Nu kommer det inte att hända något på länge.