Husläkarmottagningen

Skrivet på Facebook, Stockholm 10 januari 2014 kl.11.29

"Johannes Husläkarmottagning. Behövde lägga om mitt förband. Ringde min husläkarmottagning kl. 8.00. Telefonsvararen säger att de ringer tillbaka kl. 8.05 vilket de gör. Får en tid hos distriktssköterskan kl. 11.00 (eftersom det inte var akut!). Passar på att lämna barn i skolan, planera och handla till morgondagens brunch, ta en kopp kaffe och göra sjukgymnastik. Går till husläkarmottagningen i kvarteret bredvid och anmäler mig i receptionen kl. 10.57. 11.00 får jag komma in och 11.06 är distrikssköterskan klar. Det ser snyggt ut. Får med en bunt sterila kompresser och några tips och råd med mig hem. In och ut i vården på 10 minuter. Nöjd medborgare. Storleken har betydelse uppenbarligen."

Operationsberättelsen och journalen

Stockholm 9 januari

Idag kom journalanteckningarna och operationsberättelsen från KS. De var klart intressant att läsa och väldokumenterat. Jag förstår inte varför en del verkar vara så negativa till att patienterna ska få tillgång till sina journaler. Det är ju mig de har behandlat och är det inte då min rätt att få veta hur de gått tillväga?

Som dokumentation av vad vårdpersonalen gjort är det utmärkt. Varje enskild sköterskas journalanteckning är med. Och jag blir lätt tårögd när jag läser vad de skrivit. De har verkligen lyssnat på vad jag sagt och gjort allt vad de har kunnat.

Men som någon slags slutdokumentation av min vård fungerar journalerna inte riktigt. Men det verkar det ju inte vara tänkt som i och för sig. Jag saknar information om vem som fattat vilka beslut och var jag ska vända mig om jag har frågor. Och framför allt saknar jag helheten. I mitt fall är ju KS en pusselbit. Den viktigaste javisst. Men jag får jaga vidare för att få fatt i journalerna från Hede och Östersund. Och så akuten då förstås. Men där får jag vänta. För arkivet har telefontid kl. 10-11 på tisdagar och torsdagar och det finns inget annat sätt att få fatt i journalerna. Jakten fortsätter.

Rätt försäkrad

Stockholm 8 januari

Första natten hemma gick ganska bra. Jag hade svårt att sova och vaknade flera gånger och fick ta extra smärtstillande. Men ändå känns allt kontrollerat. Smärtspiralerna känns långt borta och förhoppningsvis ska det bara bli bättre och bättre.

Första dagen hemma handlade inte om vila som man kanske skulle kunna tro. Nu är det dags att ta tag i all administration som också hör en olycka till. Först ut försäkringsbolaget. Jag ringde Trygg-Hansa utan att ha förberett någonting. Jag tänkte att det är bättre att få in en anmälan om att olyckan skett och så kan jag ta reda på all information och fylla i de blanketter som behövs sedan.

Men till min förvåning så frågade handläggaren om hon fick lägga upp ett ärende direkt. Jag fick berätta min historia från dag olyckan och fram till utskriften. Hon bockade av hela försäkringsbrevet och ordnade en utbetalning på en gång. Ersättningen sätts in på mitt konto direkt. Jag fick till och med ersättning för kostnader som jag ännu inte haft. Helt enkelt för att försäkringsbolaget förstår att jag kommer att komma upp i maxbeloppen framöver. Snacka om kundservice. Jag är verkligen rätt försäkrad.

Utskrivning

Karolinska Universitetssjukhuset 7 januari kl 15.00

På måndagen står det klart att jag ska bli utskriven och få komma hem. På tisdag eftermiddag får jag äntligen träffa en läkare som ska ha det obligatoriska utskrivningssamtalet. Tyvärr är det inte samma läkare som opererade mig eftersom hon opererar. Inte så mycket att säga om förstås, men det gör det ändå svårare för mig att få svar på mina frågor. Jag har förberett mig väl. Jag har en diger lista på frågor. Jag försöker som vanligt att förklara att jag vill ha kontroll. Jag vill veta vad de gjort med mig och varför. Det är inte fråga om någon kritik. Jag har fullt förtroende för läkarna och deras medicinska bedömningar. Jag har ingen medicinsk utbildning. Men det är min kropp och jag vill förstå och veta.

Vi går igenom röntgenbilderna. Läkaren visar bilderna från den postoperativa röntgen och jämför med bilderna från Hede (!). Det ser fint ut men jösses vad med spikar. Några ingående detaljer om operationen har han inte eftersom operationsberättelsen ännu inte är skriven. Varför operationen tog längre tid än planerat och varför uppvaket blev så tufft får jag inget svar på. Vi går igenom medicinerna och nedtrappning av framför allt morfin. Vi pratar omläggning av förband och borttagning av staplers. Vi diskuterar sjukgymnastik och återbesök. Jag bockar av fråga efter fråga.

Jag berättar för läkaren att jag tyckte att uppvaket var väldigt jobbigt och att jag skulle vilja prata med någon om det. Han visar ingen större förståelse och det går nog inte att ordna. Det lär inte stå något om detta i journalen heller.

Ingenting om varför jag blev opererad först efter fem dagar heller. Om varför jag blev liggande i Östersund i tre dagar utan besked. Läkaren säger att han bara kan svara för KS och att de bara sköt upp operationen en dag på grund av en akut operation och vi fastnar i samma cirkelresonemang. Alla verkar ha gjort rätt och prioriterat rätt inom sitt begränsade ansvarsområde. Men ingen tar ansvar för helheten. Ingen ser till vad som blir konsekvensen för mig. Jag förblir den osynlige patienten.

Är det här som det brister? Jag hade oturen att skada mig i ett annat landsting. Dessutom under en helg. Man jag kan väl inte vara den första som behöver uppsöka vård på semestern. Det måste ju hända hela tiden. Särskilt i fjällen på just nyår.

Jag har kunnat föra min egen talan. Jag har varit klar i huvudet hela tiden. Tålmodigt har jag förklarat för all personal vad som hänt tidigare och hur tidigare personal har resonerat. Jag har efter bästa förmåga försökt hålla koll på både mediciner och mina rättigheter. Ändå är jag nu inne på dag nio. För ett vårdärende som skulle kunna vara avklarat på tre, fyra dagar. Och även om jag haft obeskrivligt ont är det trots allt är det bara en krossad axel. Det måste ju finnas många patienter som har det mycket värre. Hur många är det som får lida och vänta i vården som hade kunnat slippa det med en bättre organisation och andra rutiner? Och vad händer med de som är så sjuka att de inte kan hävda sin egen rätt. De är förmodligen hemskickade trots svåra smärtor. Där väntar de på operation. Men ingenting händer.

Du måste vara frisk för att klara dig i vården.

Vi avslutar utskrivningssamtalet och jag poängterar än en gång att jag är nöjd med operationen och tycker att det blev bra till slut. Fortfarande många obesvarade frågor. De skickar hem operationsberättelsen när den är klar. Jag frågar om jag kan få en kopia på alla journalanteckningar och det ska de ordna. Men det gäller bara ortopeden. Akuten har sin egen journal. Östersund också förstås och akuten i Östersund. Och Hälsocentralen i Hede. Jag har en del efterarbete att göra att bara få fatt i rätt information. Vem är förvånad?

Sjukgymnastik

Karolinska Universitetssjukhuset 7 januari

I väntan på läkaren som ska hålla i utskrivningssamtalet så handlar den sista dagen på KS om sjukgymnastik. Läkarna har från början sagt att få som skadar axeln så här pass mycket återfår obegränsad rörelseförmåga. Förhoppningsvis kommer de begränsningar jag har inte att påverka mitt vardagsliv särskilt mycket men allt handlar om hur mycket jag tränar. Så från och med nu är det sjukgymnastik som gäller. Ett år kommer rehabiliteringen att ta. Ett år av målveteten träning.

Jag får en del tips på övningar och även information om vad jag ska undvika för rörelser under den första tiden efter operation. I samband med utskriftssamtalet ska jag också få en remiss till en sjukgymnast och jag kan själv välja om jag vill gå till KS sjukgymnaster eller anlita en egen.

Tillsammans med övningarna får jag också en del andra tips och råd, till exempel vad jag ska tänka på när jag duschar och hur jag ska ligga när jag ska sova. Jag kan inte låta bli att fundera på varför jag får den här informationen nu. Det här är min nionde dag i vårdapparaten. Jag har duschat flera gånger både före och efter operationen och sovställningar har jag haft problem med sedan dag ett. Men bra tips i och för sig. Jag har i princip gjort som det står. Det har varit det naturliga.

Smärtkontroll

Skrivet på Facebook, Karolinska Universitetssjukhuset 6 januari kl 13.10

"Smärtkontroll. I natt var en bra natt. Den föregående natten, direkt efter operation, var den värsta hittills. Inför denna natt diskuterade läkarna om de skulle lägga en lokalbedövning eller se över medicineringen. De valde det senare.

Min morfindos ökades och kompletterades med antiinflammatoriska preparat. Jag gick och la mig kl. 21 i alla fall. Jag vaknade redan kl. 23 men inte av smärtor utan av alla svettningar. Det har skämtats en del om morfin under veckan men biverkningarna är verkligen hemska. Morfinet funkar bra som smärtlindring och jag hade inte klarat mig utan det. Men hur någon kan ta det frivilligt undgår mitt förstånd.

Under resten av natten fortsatte jag att sova oroligt. Jag vaknade ofta och hade svårt att somna om men smärtattackerna som plågat mig varje natt hittills uteblev. När jag vaknade kl. 6 hade smärtorna ökat. Det långverkande morfinet håller på att lämna kroppen och det går inte att ta miste på vad som håller på att ske. Smärtorna kommer att öka i styrka till dess att vi lyckas mota de tillbaka. Men det känns väldigt annorlunda nu efter operationen än innan. Det är mer kontrollerat. Det som tidigare kändes som en trasig kasse med krossat glas som skickade strålar av smärtor genom hela kroppen vid minsta rörelse är nu ett gigantiskt blåmärke med febril aktivitet. Det känns som om ben och muskler inte får plats och att armen håller på att sprängas inifrån.

Men mitt i smärtan känner jag hur axeln, överarmen och underarmen sitter ihop. Jag har inte kraft att lyfta den ännu med de är ändå en postiv känsla. Det är min arm och min axel som väsnas och bråkar högre och högre. Sköterskan kommer med en morfintablett. Jag andas djupt och försöker komma ihåg den där prophylaxkursen för drygt nio år sedan. Armen fortsätter att bråka. Skinnet spänns och det känns som om det ska spricka. Tabletten börjar kicka in. Jag fortsätter att andas. En långinandning, korta utandningar, avslappnade läppar. Man skulle se dum ut. Släpp alla muskler i ansiktet. Ingen ser nåt. Sjukhuset är släckt. Nattsköterskan har gått tillbaka till personalrummet. Stockholmsnatten är mörk och grå. Det regnar. Det är bara den fula adventsljusstaken i det stora fönstret som vittnar om att det är vinter. Den där fantastiska skiddagen när vi var på väg till värmestugan för att äta gulaschsoppa känns långt borta.

Smärtan avtar och armen glider in på plats. Lugnt och stilla. Välkommen hem armen. Jag har saknat dig, viskar jag. Och hoppas att ingen hör. Då kommer tårarna."

Nu vänder det

Skrivet på Facebook Karolinska Universitetssjukhuset 5 januari kl. 8.13

"Operationen har gått bra men den tog mycket längre tid och var mer komplicerad än vad de hade förutsett. Det efterföljande uppvaket var en veritabel mardröm och det tog lång tid innan de lyckades häva de fruktansvärda smärtorna.

Sedan kom natten som var så plågsam att det inte går att beskriva. Men jag lyckades ändã somna om mellan varven. När jag vaknade för fjärde eller femte gången och fick ytterligare smärtlindring insåg jag att det inte var morgon som jag trodde. Det hade inte ens gått två timmar. Resten av natten är obeskrivliga. Vi nådde en gräns där mer droger hade riskerat att mitt hjärta stannade. Då det fanns ingen annan väg än att ta sig igenom smärtattackerna. Till slut vände det och jag kunde vila några timmar. Nu börjar livet återvända. Sakta.

Från och med nu kommer det bara att bli bättre. Jag vet att jag har tagit mig igenom det värsta. Även om jag redan bävar för bästa natt. Jag blev, förstås, rejält nerdrogad och är det fortfarande."