Skrivet på Facebook Karolinska Universitetssjukhuset 4 januari kl 05.55
"Nattvak fem. En omtumlande vecka börjar närma sig sitt slut. En vecka som till allra största del handlat om smärtlindring. Att hantera den obeskrivligt vidriga smärta som kommer ibland förväntat, smygande och sakta ökar i styrka för att i nästa stund hugga till från ingenstans med full kraft som knivar genom hela kroppen.
Och samtidigt kommer alla känslorna. Ena stunden undrar jag vad jag är för en mes som inte fixar en bruten axel. Nästa sekund tänker jag att om de bara fattade hur utomjordiskt jävla grisont det gör att ha en krossad ledkula och en trasig benpipa som sticker ut åt fel håll så skulle de sövt ner mig och lagt pusslet för länge sen.
Nätterna är värst. Det enda jag vet när jag går och lägger mig är att jag kommer att vakna av smärtorna. Jag ser till att nattsköterskan har laddat med morfin. Om jag har för ont för att prata ska hon bara ge mig en spruta och vänta några minuter så kickar den in. Efter ytterligare en kvart får vi bedöma om det räcker, om vi ska fylla på med en dos till eller komplettera med något annat. Oftast är armen och axelpaketet som en stenhård boll och jag måste försöka komma upp och sitta eller ännu hellre stå och gå för att muskelspänningarna ska släppa och smärtan ska gå ned.
Jag klarar sällan av att somna om. Jag tar fram telefonen och facebookar istället. Kollar och kommenterar. Det har blivit lite av terapi för mig. Att få tänka på något annat än smärtan. Men också att få bearbeta allt som hänt och få samla kraft och energi. Så stort tack för att du läst, stöttat och uppmuntrat. Och förlåt om jag varit tjatig, men det var inte riktigt planerat att det skulle bli så här.
När du läser det här är min telefon förhoppningsvis avstängd och inlåst och jag väntar jag på att de ska sätta kniven i mig. Och jag ska njuta av varje sekund även om jag förhoppningsvis är nedsövd. För nu är det äntligen min tur. Vi hörs!"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar