Hede 30 januari 2013 kl. 16.10
Det står klart att jag ska flyttas till Östersund. Vårdpersonalen ska återkomma när de fått tag på en ambulans. Smärtan tilltar. Vi säger till personalen att vi måsta göra något åt smärtan.
Jag känner igen sköterskan direkt. En gammal klasskamrat till min storasyster. Jag ligger ihopkrupen som en ostbåge på sidan, eller ostkrok som de säger här, men lyckas få fram högerhanden. Jag presenterar mig och skakar hand. Man vill ju ändå vara artig. Min fru suckar.
Trots att jag var trevlig och artig fick jag en dos morfin intravenöst. Den första av många. Efter 15 minuter kickar morfinet in och äntligen går smärtan tillbaka.
Efter ytterligare en stund kommer vårdpersonalen och meddelar att det inte går att få tag på någon ambulans så de kommer att skicka en helikopter istället. Lite coolt ändå, tänker jag.
Jag verkar vara väl omhändertagen och familjen åker till min mamma för att fortsätta semestern utan mig. Jag väntar på helikoptern. Nu ska det förhoppnings rulla på. Jag kunde inte ha haft mer fel. Nu kommer det inte att hända något på länge.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar