Bloggtankar

Det är nu två veckor sedan jag ramlade i skidbacken och skadade mig rejält i axeln. Nio dagar senare blev jag utskriven. Under hela denna tid har smärtorna dominerat. Och nätterna har varit värst. De fick inte ordning på smärtlindringen förrän dagen efter operationen och natt efter natt låg jag vaken. Ensam med mina smärtor. På natten tog jag fram telefonen och facebookade. Facebook blev mitt sällskap. Mitt sätt att få tänka på något annat än smärtan. Men också min terapi. Mitt sätt att få bearbeta allt som hänt och få samla kraft och energi. Ju mer jag skrev ju bättre kändes det i allt elände. Inte minst det stöd jag fick från nära och kära värmde och gav mig kraft. När jag till slut blev opererad trodde jag att behovet skulle avta men det gjorde inte riktigt det. Eller som jag skrev häromdagen:

"Inser mer och mer att jag fortfarande har ett stort behov av att fånga mina intryck och tankar i mina olika möten med vården. Positiva och negativa. Enkla och komplicerade. Och eftersom jag har ett års rehabilitering framför mig lär det fortsätta. För att inte dränka mina facebookvänner med långa, många och kanske något enkelspåriga inlägg funderar jag på att starta en blogg. Till just det som var tanken från början kanske, att fånga och sortera sina intryck."

Och så blev det.

Jag har samlat mina viktigaste texter som jag skrev under veckan på Östersunds sjukhus och på Karolinska Universitetssjukhuset. Men jag har också fyllt på med tankar och funderingar som funnits i mitt huvud och händelser som är viktiga för mig men som jag av olika anledningar inte skrev då.

Var det slutar vet jag inte riktigt. Det kanske räcker snart. Eller så tar det vägen någon annanstans. Jag har framför allt ett behov av att få skriva av mig och det är min utgångspunkt. Kan jag stötta andra eller till och med bidra till förändring där systemet verkligen brister så blir ingen gladare än jag. Men först och främst handlar det om min egen terapi.