Hälsocentralen

Hede 30 januari 2013 kl. 13.43

Det är kö till inskrivningen. Uppenbarligen svårt att hitta parkeringsplats också. Smärtan tilltar och jag känner mig lite yr. En dam som också väntar undrar om jag behöver en stol. Det går bra säger jag och försöker hålla balansen. Kan inte låta bli att tänka på Sabbatsbergs Närsjukhus. Jag har besökt barnakuten några gånger. Dit ringer man i förväg. Man får alltid en tid inom någon timme och när man kommer dit får man träffa vårdpersonal direkt. De tar emot en vid inskrivningen och sedan går man igenom det tomma väntrummet direkt till ett undersökningsrum. Varför kan det inte fungera så överallt? De sa ju att de skulle ringa från sjukstugan i backen. De vet ju att jag är på väg. Ändå måste jag vänta. Det känns så onödigt.

Efter ytterligare lite väntan är det min tur. Jag skriver in mig, berättar kort vad som hänt och vem jag är. Eller vem pappa är snarare. Min pappa är läkare och han arbetade här på 70-talet. Men här minns man. Vi sätter oss i det välfyllda väntrummet. Det kommer att bli en lång dag.

När min fru går ut för att hämta andra skor i bilen kommer en sköterska kommer förbi och undrar om någon behöver smärtstillande. Jag biter ihop och tänker att jag klarar mig.

Min fru kommer tillbaka. Smärtan tilltar och efter ytterligare en stunds väntan känner jag att jag måste ha något för värken. Kanske börjar alvedonen att sluta verka. Kanske smärtan bara har blivit värre. Min fru går till receptionen. De säger att en sköterska just gått runt och frågat om någon behövde smärtstillande. Min fru kommer tillbaka och himlar med ögonen. Du måste visa hur ont du har, om du inte ser plågad ut så får du ingen hjälp. Jag tycker att det borde räcka med att man säger hur ont man har men så funkar det inte. Hon har en poäng. Som vanligt.

Efter en stund kommer en sköterska med en citodon. Den gjorde ingen skillnad.

Strax efter kl. 15 får jag komma in till ett undersökningsrum och efter ytterligare en stund kommer en läkare. Han konstaterar att axeln är ur position och att jag behöver röntgas. Alltså exakt samma slutsats som backläkaren hade konstaterat. Man hade ju kunnat tänka sig att backläkaren kunde han nämnt detta så hade jag ju kunnat komma direkt till röntgen. Då hade jag sparat 2-3 timmar och jag hade inte behövt ta upp varken sköterskornas eller läkarens tid. De visste ju att jag var på väg. Men så verkar det inte fungera.