Utskrivning

Karolinska Universitetssjukhuset 7 januari kl 15.00

På måndagen står det klart att jag ska bli utskriven och få komma hem. På tisdag eftermiddag får jag äntligen träffa en läkare som ska ha det obligatoriska utskrivningssamtalet. Tyvärr är det inte samma läkare som opererade mig eftersom hon opererar. Inte så mycket att säga om förstås, men det gör det ändå svårare för mig att få svar på mina frågor. Jag har förberett mig väl. Jag har en diger lista på frågor. Jag försöker som vanligt att förklara att jag vill ha kontroll. Jag vill veta vad de gjort med mig och varför. Det är inte fråga om någon kritik. Jag har fullt förtroende för läkarna och deras medicinska bedömningar. Jag har ingen medicinsk utbildning. Men det är min kropp och jag vill förstå och veta.

Vi går igenom röntgenbilderna. Läkaren visar bilderna från den postoperativa röntgen och jämför med bilderna från Hede (!). Det ser fint ut men jösses vad med spikar. Några ingående detaljer om operationen har han inte eftersom operationsberättelsen ännu inte är skriven. Varför operationen tog längre tid än planerat och varför uppvaket blev så tufft får jag inget svar på. Vi går igenom medicinerna och nedtrappning av framför allt morfin. Vi pratar omläggning av förband och borttagning av staplers. Vi diskuterar sjukgymnastik och återbesök. Jag bockar av fråga efter fråga.

Jag berättar för läkaren att jag tyckte att uppvaket var väldigt jobbigt och att jag skulle vilja prata med någon om det. Han visar ingen större förståelse och det går nog inte att ordna. Det lär inte stå något om detta i journalen heller.

Ingenting om varför jag blev opererad först efter fem dagar heller. Om varför jag blev liggande i Östersund i tre dagar utan besked. Läkaren säger att han bara kan svara för KS och att de bara sköt upp operationen en dag på grund av en akut operation och vi fastnar i samma cirkelresonemang. Alla verkar ha gjort rätt och prioriterat rätt inom sitt begränsade ansvarsområde. Men ingen tar ansvar för helheten. Ingen ser till vad som blir konsekvensen för mig. Jag förblir den osynlige patienten.

Är det här som det brister? Jag hade oturen att skada mig i ett annat landsting. Dessutom under en helg. Man jag kan väl inte vara den första som behöver uppsöka vård på semestern. Det måste ju hända hela tiden. Särskilt i fjällen på just nyår.

Jag har kunnat föra min egen talan. Jag har varit klar i huvudet hela tiden. Tålmodigt har jag förklarat för all personal vad som hänt tidigare och hur tidigare personal har resonerat. Jag har efter bästa förmåga försökt hålla koll på både mediciner och mina rättigheter. Ändå är jag nu inne på dag nio. För ett vårdärende som skulle kunna vara avklarat på tre, fyra dagar. Och även om jag haft obeskrivligt ont är det trots allt är det bara en krossad axel. Det måste ju finnas många patienter som har det mycket värre. Hur många är det som får lida och vänta i vården som hade kunnat slippa det med en bättre organisation och andra rutiner? Och vad händer med de som är så sjuka att de inte kan hävda sin egen rätt. De är förmodligen hemskickade trots svåra smärtor. Där väntar de på operation. Men ingenting händer.

Du måste vara frisk för att klara dig i vården.

Vi avslutar utskrivningssamtalet och jag poängterar än en gång att jag är nöjd med operationen och tycker att det blev bra till slut. Fortfarande många obesvarade frågor. De skickar hem operationsberättelsen när den är klar. Jag frågar om jag kan få en kopia på alla journalanteckningar och det ska de ordna. Men det gäller bara ortopeden. Akuten har sin egen journal. Östersund också förstås och akuten i Östersund. Och Hälsocentralen i Hede. Jag har en del efterarbete att göra att bara få fatt i rätt information. Vem är förvånad?