Ambulansflyget

Åre Östersund Airport 2 januari kl. 09.44

Äntligen dags för transport till Karolinska Sjukhuset för operation. Det har nu gått tre dagar sedan olyckan och egentligen har det inte hänt så mycket alls förutom att de gjort en skiktröntgen. Jag vet inte vad det beror på. Den kommentar jag får varje gång jag påpekar det är att akutavdelningen och ortopeden har gått på knäna. Ja, men då hade det väl varit bättre att skicka hem mig på en gång? Varför ska jag ta upp en plats och ta resurser i anspråk om jag ändå ska vidare? Nåja, nu ska det förhoppningsvis äntligen bli operation.

Flygplanet har plats för fyra patienter - två liggande och två sittande. Förutom patienterna är det två piloter och en sjuksköterska med ombord. Idag är vi tre patienter - jag och två liggande patienter. Hemresan blir allt anat än njutbar. Det är skumpigt och det känns som om den turbulenta nedstigningen genom molnen aldrig ska ta slut. En timme senare landar vi på Arlanda.

På landningsbanan på Arlanda står tre ambulanser och väntar eftersom vi alla tre patienter ska till olika sjukhus. Ambulansfärden in till Karolinska Universitetssjukhuset känns lång. Jag känner varenda ojämnhet i vägen som skickar strålar genom hela kroppen. Den manliga sjuksköterskan är trevlig. Det slår mig att det här är den förste manlige sjuksköterskan jag träffat sedan sjukstugan i Vemdalen för fyra dagar sedan. Och då har jag ju träffat jag vet inte hur många. Det är ju ett nytt skift var åttonde timme och till det kan man lägga till ett tiotal sköterskor på hälsocentralen i Hede och på akutintaget på Östersunds sjukhus. En haltimme senare kommer vi till akutintaget på Karolinska Universitetssjukhuset i Solna.