Smällen

Vemdalen 30 december 2013 kl. 11.37

Det är andra skiddagen på semestern men den första i Vemdalen. Nu börjar vi komma igång på allvar. Vi har precis kört igenom systemet och är på väg till värmestugan vid Sörliften för att ta lunchpaus och äta gulaschsoppa. Vi åker upp i Hovdebanan och jag sms:ar att vi blir några minuter sena till lunchen. Det har börjat bli köer till liftarna. Men annars är det en perfekt skiddag. Några minusgrader, vindstilla, strålande sol och gnistrande snö. Det är ont om snö för vintern har fortfarande inte kommit igång på allvar men de är duktiga på att sköta om backarna. De har sprutat med mycket konstnö och preppat pisterna väl. Visst är det är hårt och isigt på sina ställen men mer än godkänt med tanke på hur lite natursnö det egentligen är.

Vi hoppar av sittliften och ska bara ta oss över till en av de snällaste backarna som tar oss ner till barnbacken och värmestugan. Övre Blåbär. Först en kort transportsträcka.

Jag åker först. Småkillarna på nio år och den andra pappan i sällskapet åker efter. Farten är inget att tala om. Det är nästan platt. Man får staka för att få fart. Tittar bakåt för att kolla att alla är med. Snöbrist. Transportsträckorna sprutar de inte på samma sätt som i backarna. Stenigt i kanterna. Kommer för långt ut. Kanske var stenarna täckta av ett lager nysnö, kanske var jag bara ouppmärksam. De borde förmodligen ha märkt ut att det var stenigt med en käpp. Jag borde inte ha tittat bakåt just då.

Pang. Skidan kör fast i stenen. Jag har kört på stenar förr. Det händer tyvärr ibland. Men det blir sällan värre än att man repar skidorna. Men nu tar det tvärstopp. Jag gör en volt framåt, vrider mig åt höger och slår i backen. Ingen stor smäll egentligen. Blir liggande på magen. Känner direkt att jag slagit i axeln och överarmen rejält. Det gör ont. Det är trassligt med skidor och stavar. Jag åker telemark och har inga skidor som löser ut.  Jag får hjälp att ta av skidor och stavar men känner att benen inte har tagit något av smällen. Det är axeln och överarmen.

Min vän vinkar till sig en skoter. Ett välbekant ansikte. Legenden från trakten som faktiskt tränat mig några gånger i min ungdom. Han kommer inte ihåg mig, men jag känner igen honom. Förstås. Det gör alla. Han kollar om jag kan röra fingrarna. Inga problem. Axeln är ur led, säger skoterföraren, du behöver komma till vår backläkare. Men axeln smärtar och jag kan inte lyfta armen. Jag tror att armen är av, säger jag. Jag kan verkligen inte lyfta den alls. Han verkar inte lyssna. Han undrar om jag kan sitta på skotern men det går inte. Han ringer efter en räddningspulka.

Det här är min hemmabacke sedan 40 år. Jag är en rutinerad skidåkare. Nu behöver jag åka räddningspulka för första gången. Efter en vurpa i Övre Blåbär. Min vän och killarna åker ner till värmestugan. Jag är ju i goda händer.

Ytterligare två skotrar och en räddningspulka kommer efter några minuter. Jag har tagit mig upp så att jag åtminstone sitter. Men axeln gör fruktansvärt ont och armen går inte att lyfta. Jag tar med mig dina skidor och lämnar in dom i shoppen, säger han. Det där fixar dom, du kan hämta skidorna efter lunch. Vi hoppas att axeln bara är ur led och att vi ses i backen i morgon, säger han. Ja, vi hoppas det, säger jag, men jag tror inte riktigt att det blir så.

Vet du vem det där var? Säger killen med räddningspulkan. Ja, min gamla slalomtränare säger jag och ler. Jaha, din och Stenmarks då? Ja, men jag hade uppenbarligen behövt träna mer, säger jag.

De försöker hjälpa mig upp i räddningspulkan. Men det går inte. Så fort de rör armen så strålar smärtan genom kroppen. Räddningspulkan ser ut som en flyttkartong på skidor. Inte särskilt smart design, tänker jag. Den där hade jag ritat om. Den borde ju givetvis ha fällbara sidor. Jag biter ihop, tar mig upp  och kliver ner i lådan. Vi åker ner mot barnbacken. I Nedre Blåbär ser jag killarna. Jag vinkar stelt. Med högerhanden.