Akutläge

Karolinska universitetssjukhuset 2 januari kl. 12.20

Blir inskriven av ambulanssköterskan på akutintaget på KS. Det är kaos på akuten och ingen verkar ha tid med mig. Jag förstår verkligen inte poängen med den här rutinen. Jag har ju varit inlagd på ortopeden på Östersunds Sjukhus i fyra dagar. Det är uppenbart att jag ska till ortopeden även här. Der borde de väl veta? Jag har fått det förklarat för mig att det är mitt hemsjukhus som har ordnat med transporten. Om det stämmer så är det ännu mer obegripligt. Allting borde ju ha varit förberett. Jag borde ju åkt mer eller mindre direkt till operation. Och det är ju inte det logiska bara från mitt egna egoistiska perspektiv. Nu tar jag ju resurser i anspråk helt i onödan. Resurser som skulle kunna användas till annat. Akuten verkar gå på knäna. Förmodligen äskar de ansvariga ökade anslag i varje budget för att hantera situationen. Kan det vara så att man skulle kunna minska trycket genom att se över processerna? Jag tänker på Sabbatsbergs närsjukhus där man ringer i förväg till akuten och får en tid inom två timmar. När man kommer dit får man träffa läkaren direkt och väntrummet gapar tomt. KS har haft tre dagar på sig, de har själva ordnat ambulansflyg och ändå har de ingen aning om att jag ska komma? Det är bortom obegripligt.

Efter någon timme blir jag flyttad till ortopedens akutavdelning. Nu kommer nästa dråpslag. De verkar inte veta vem jag är och vad som har hänt. De har inte tillgång till vare sig journaler eller röntgenbilder. Jag börjar bli irriterad och ifrågasätta hur det kan vara möjligt. Jag får till svar att Stockholms läns landsting och Jämtlands läns landsting har olika IT-system och att de därför inte kan läsa journalen. Reglerna verkar också vara sådana att de inte får rekvirera journalen förrän jag är på plats. De har alltså inte förberett någonting. Jag trodde att maskineriet hade varit i gång sedan i måndags. Men det verkar inte ha hänt någonting. Vi börjar bokstavligen om från ruta ett. Efter fyra dagar.

Så småningom får personalen fatt i rätt uppgifter och vi är i alla fall överens om att jag ska opereras här på KS. Men det finns inga vårdplatser, gör den ansvarige läkaren på ortopedakuten klart för mig. Han pratar om att Huddinge kan vara ett alternativ och undrar om jag skulle kunna åka hem i väntan på operationen. Menar han allvar? Jag går på dubbla doser morfin. Jag får intravenös behandling var tredje timme, jag sover med larmknappen i handen och vaknar med kramper och smärtspiraler varje natt. Och jag ska åka hem och klara mig själv? Utan vårdpersonal? Ensam? Jag säger att det är helt oacceptabelt och att jag ska ha en plats på KS eftersom det är här jag ska opereras. Kanske redan i morgon. Han ger med sig och jag fortsätter att vänta.

Även ortopedakuten verkar gå på knäna och flera patienter ligger på rad i receptionen. Jag tänker att det här också är onödigt. De borde haft en bokad operation. Då hade de sluppit mig på akuten, på ortopedakuten och på vårdavdelningen. Jag hade ju kunnat förbereda mig i Östersund. De enda förberedelser jag ska göra är att fasta från midnatt på operationsdagen. Om Östersunds Sjukhus hade pratat med KS direkt så hade de haft tre dagar på sig att förbereda operation. Tre dagar är just den tid som de garanterar att operationen ska ske inom. Det gäller uppenbarligen inte om man börjat sin vård i ett annat landsting. I KS värld är jag en nyanländ akutpatient som inte börjat sin vård ännu.

Jag börjar bli desperat. Samtidigt känner jag hur smärtan tilltar. Morfinet börjar gå ur kroppen och effekten från den senaste dosen som jag fick på flyget håller på att ebba ut. Jag försöker få kontakt med de fyra sköterskorna i receptionen fyra meter ifrån mig men lyckas inte. Trycker på larmknappen och förklarar att jag behöver smärtstillande. Sköterskan säger att hon ska ordna det men efter en kvart ser jag att hon bara gör en massa annat. Säger till igen och påpekar att det börjar göra ordentligt ont och att smärtan måste motas innan jag tappar kontrollen. Det är väl du som har åkt skidor, hur ont kan det göra? Säger sköterskan snipigt.

Jag kokar av ilska. Men jag lyckas behärska mig själv och inse att om jag blir förbannad nu så kommer det bara att bli värre. Hon har makten i det här läget. Jag är den osynlige patienten. Jag frågar om hon kan sätta sig några minuter. Jag förklarar lugnt vem jag är, vad jag råkat ut för, vad röntgenbilderna sagt, vilka mediciner jag fått och hur desperat jag börjar bli. Hon förstår allvaret och ordnar morfin. Efter en stund känner jag hur smärtan avtar. Jag väntar vidare.

Efter ytterligare några timmar och efter totalt sju timmars väntan får jag äntligen en plats. Noterar att det är två lediga platser i rummet så det verkar inte vara så fullt som de försökte hävda. Nåja, nu är jag äntligen på plats. På rätt avdelning och i kö till operation. Tar några djupa andetag och inleder fastan.