Östersunds sjukhus, Ortopedavdelningen 1 januari 2014 kl. 18
Nyårsdagen blir en dag av väntan. Det kommer inga nyheter om ambulansflyget. Ju längre dagen går desto mer förbereder jag mig för ytterligare en natt. Jag har funderat en del på smärtspiralerna för att förbereda mig på bästa sätt. Knepet är förstås att plocka dem tidigt och sätta in morfinet så snart smärtan tilltar. I väntan på att morfinet ska ge effekt och smärtan ska avta gäller det att slappna av och andas lugnt.
Då slår den till med full kraft. Från ingenstans kommer den. På kvällen. Helt oväntat. Hittills har attackerna bara kommit på nätterna. Det blir den värsta smärtspiralen hittills. Efter en stund har jag tre sköterskor som hjälps åt. De drar för skärmar så att de andra patienterna i rummet inte ska störas. De pratar lugnt med mig. Andas. Slappna av. Andas. Slappna av. Smärtan tilltar. Den går inte att stoppa. Jag spänner mig i hela kroppen. Det går inte att förhindra. Smärtan är obeskrivlig. Andningen blir häftigare och häftigare. Jag vet att jag bara gör det värre. Att jag driver min egen smärta. Men det går inte att stoppa. Smärtan går ner i armen. Ner på ryggen. Ut i benen. Jag börjar skaka. En av sköterskorna tittar på mig. Jag försöker fokusera blicken men känner hur den flackar. Jag tänker att jag håller på att svimma men jag pressar tillbaka blicken och lyckas svara att jag hör henne. Andningen blir ännu häftigare och benen börjar skaka. En av sköterskorna är gravid i åttonde månaden. Hon lägger sig ned på sidan på mina ben.
Jag ber om kalla, blöta handdukar. Mest för att hitta på nåt. Lite kyla kanske kan få mig att lugna ner mig. Jag får kontroll på andningen och börjar andas normalt. Skakningarna avtar och jag slappnar av mer och mer. Spiralen har vänt. Det känns i alla fall bra att det blir ambulansflyg, säger jag. Om de som tänkte att jag skulle flyga hem själv hade varit med nu så hade de kanske inte tvekat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar