Backläkaren

Vemdalen 30 december 2013 kl. 12.30

Skotern kör till sjukstugan som ligger 20 meter från värmestugan där familjen och våra kompisar äter lunch. Praktiskt. Undrar om barnen gillar mina kycklingwraps med tacokryddor, sallad och lök. Nåja, en av de andra föräldrarna packade ner några extra smörgåsar också så det ordnar sig nog.

Jag försöker ta mig upp ur räddningspulkan. Det strålar genom kroppen när jag rör armen. Men om jag lägger den på magen och håller den med andra handen så går det lättare. Jag sätter mig upp och slänger benen över kanten på den opraktiska pulkan. Min fru har kommit och hjälper mig. Det känns skönt.

Vi går in i sjukstugan. Jag får hjälp med hjälmen och handskarna men jag kränger av mig jackan på egen hand. Det går ganska bra. Jag öppnar dragkedjan, tar ut den friska armen först och låter sedan jackan falla till golvet. Fleecetröjan går också ganska bra men den är tajtare och det känns att det gör ont. Vi behåller understället på.

Min fru tar fram en alvedon men jag hinner inte ta den förrän Backläkaren kommer. Vänta med den där, säger han. Han tittar på mig och tycker uppenbarligen att jag är sjåpig. Jag tycker att jag håller ihop rätt bra med tanke på hur ont det gör.

Backläkaren konstaterar att axeln har fått en smäll. Den är inte ur led men den är inte heller där den ska vara. Subluxation, som jag har lärt mig att det heter. Förmodligen är det ingen större fara tror backläkaren, men det är inget som han kan trycka på plats. Vi behöver åka till Hälsocentralen i Hede. Det är tre mil. Han undrar om vi kan ta oss dit på egen hand. Det ska nog gå bra, säger jag.

Han undrar om det gör ont. Jag klarar mig, säger jag. Jag tar en alvedon forte i alla fall. Nu i efterhand kan jag tycka att det är konstigt att det inte gjorde ondare, men jag antar att det är adrenalinet som gör att det inte gör ondare. Smärtan kommer efter hand. Och det skulle bli värre. Mycket värre.

I värmestugan sitter våra kompisar, deras familj och våra barn och äter lunch. De vuxna och min äldsta hade i alla fall ätit kycklingwraps. Den var inte riktigt i min smak, säker min yngsta. Han är i alla fall artig tänker jag men jag kommer inte att ge upp. Jag är en envis jävel. I alla sammanhang.

Jag tar en tugga wraps men har ingen större aptit. Vi lämnar nioåringen med den andra familjen så att vi inte förstör allas skiddag. Min fru och sexåringen går till parkeringen för att hämta bilen. Vår kompis hjälper oss med skidorna. De ber mig vänta vid kanten på parkeringen. Vår bil står en bit bort. Jag kan nog gå, tänker jag och stapplar iväg sakta bakom när de inte ser. Om jag stöttar den onda armen så går det ganska bra. Jag hinner upp familjen vid bilen innan de är klara. Sa jag att jag var envis?

De tre milen går ganska bra ändå. Smärtan ökar men det går att hantera. Vi hamnar bakom en bil som kör väl långsamt. Det är ju ganska fint väglag men de framför envisas med att köra 60 på en 90-väg. Vi kan inte köra om utan rättar in oss i ledet. Och så klart att de ska samma väg som vi. Men när vi närmar oss hälsocentralen så inser jag att de också ska dit. De kommer nog också från skidbacken. När vi svänger upp mot entrén kliver en man ut. Frun har kört och hjälper sin skadade man ut ur bilen. Hur kommer det sig att det är fruarna som kör och alla skadade är män? Undrar min fru. Det ligger kanske något i det, tänker jag, men svarar inte.