De allra flesta som jag träffat under min vecka i sjukvården är både kompetenta och trevliga. De flesta, men långt ifrån alla, lyssnar och försöker också förstå hur jag som patient känner. Men sedan finns det undantagen. De som faktiskt borde göra något annat. Natten till nyårsafton i Östersund träffade jag en av dem.
Hon tog tag i min arm hårt och helt oväntat. Hon ville tydligen ta loss ett par hörlurar som satt fast under min onda arm. Jag hade försökt att få igång radion på natten för att få sällskap under mina nattvak. Jag skrek till och förklarade att jag måste lyfta armen själv för att den är av på flera ställen och att gör infernaliskt ont. Jaha, men de här är sjukhusets egendom de är inte dina, säger hon och tar tag ännu hårdare. Jag skriker till igen. Du behöver inte skrika, fräser hon, jag gör bara mitt jobb. Det är väl tveksamt om du gör det tänker jag, men håller tyst. Jag motar bort henne med den friska armen och lirkar fram hörlurarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar