Smärtkontroll

Skrivet på Facebook, Karolinska Universitetssjukhuset 6 januari kl 13.10

"Smärtkontroll. I natt var en bra natt. Den föregående natten, direkt efter operation, var den värsta hittills. Inför denna natt diskuterade läkarna om de skulle lägga en lokalbedövning eller se över medicineringen. De valde det senare.

Min morfindos ökades och kompletterades med antiinflammatoriska preparat. Jag gick och la mig kl. 21 i alla fall. Jag vaknade redan kl. 23 men inte av smärtor utan av alla svettningar. Det har skämtats en del om morfin under veckan men biverkningarna är verkligen hemska. Morfinet funkar bra som smärtlindring och jag hade inte klarat mig utan det. Men hur någon kan ta det frivilligt undgår mitt förstånd.

Under resten av natten fortsatte jag att sova oroligt. Jag vaknade ofta och hade svårt att somna om men smärtattackerna som plågat mig varje natt hittills uteblev. När jag vaknade kl. 6 hade smärtorna ökat. Det långverkande morfinet håller på att lämna kroppen och det går inte att ta miste på vad som håller på att ske. Smärtorna kommer att öka i styrka till dess att vi lyckas mota de tillbaka. Men det känns väldigt annorlunda nu efter operationen än innan. Det är mer kontrollerat. Det som tidigare kändes som en trasig kasse med krossat glas som skickade strålar av smärtor genom hela kroppen vid minsta rörelse är nu ett gigantiskt blåmärke med febril aktivitet. Det känns som om ben och muskler inte får plats och att armen håller på att sprängas inifrån.

Men mitt i smärtan känner jag hur axeln, överarmen och underarmen sitter ihop. Jag har inte kraft att lyfta den ännu med de är ändå en postiv känsla. Det är min arm och min axel som väsnas och bråkar högre och högre. Sköterskan kommer med en morfintablett. Jag andas djupt och försöker komma ihåg den där prophylaxkursen för drygt nio år sedan. Armen fortsätter att bråka. Skinnet spänns och det känns som om det ska spricka. Tabletten börjar kicka in. Jag fortsätter att andas. En långinandning, korta utandningar, avslappnade läppar. Man skulle se dum ut. Släpp alla muskler i ansiktet. Ingen ser nåt. Sjukhuset är släckt. Nattsköterskan har gått tillbaka till personalrummet. Stockholmsnatten är mörk och grå. Det regnar. Det är bara den fula adventsljusstaken i det stora fönstret som vittnar om att det är vinter. Den där fantastiska skiddagen när vi var på väg till värmestugan för att äta gulaschsoppa känns långt borta.

Smärtan avtar och armen glider in på plats. Lugnt och stilla. Välkommen hem armen. Jag har saknat dig, viskar jag. Och hoppas att ingen hör. Då kommer tårarna."