Skrivet på Facebook, Stockholm 10 januari 2014 kl.11.29
"Johannes Husläkarmottagning. Behövde lägga om mitt förband. Ringde min husläkarmottagning kl. 8.00. Telefonsvararen säger att de ringer tillbaka kl. 8.05 vilket de gör. Får en tid hos distriktssköterskan kl. 11.00 (eftersom det inte var akut!). Passar på att lämna barn i skolan, planera och handla till morgondagens brunch, ta en kopp kaffe och göra sjukgymnastik. Går till husläkarmottagningen i kvarteret bredvid och anmäler mig i receptionen kl. 10.57. 11.00 får jag komma in och 11.06 är distrikssköterskan klar. Det ser snyggt ut. Får med en bunt sterila kompresser och några tips och råd med mig hem. In och ut i vården på 10 minuter. Nöjd medborgare. Storleken har betydelse uppenbarligen."
lördag 11 januari 2014
Operationsberättelsen och journalen
Stockholm 9 januari
Idag kom journalanteckningarna och operationsberättelsen från KS. De var klart intressant att läsa och väldokumenterat. Jag förstår inte varför en del verkar vara så negativa till att patienterna ska få tillgång till sina journaler. Det är ju mig de har behandlat och är det inte då min rätt att få veta hur de gått tillväga?
Som dokumentation av vad vårdpersonalen gjort är det utmärkt. Varje enskild sköterskas journalanteckning är med. Och jag blir lätt tårögd när jag läser vad de skrivit. De har verkligen lyssnat på vad jag sagt och gjort allt vad de har kunnat.
Men som någon slags slutdokumentation av min vård fungerar journalerna inte riktigt. Men det verkar det ju inte vara tänkt som i och för sig. Jag saknar information om vem som fattat vilka beslut och var jag ska vända mig om jag har frågor. Och framför allt saknar jag helheten. I mitt fall är ju KS en pusselbit. Den viktigaste javisst. Men jag får jaga vidare för att få fatt i journalerna från Hede och Östersund. Och så akuten då förstås. Men där får jag vänta. För arkivet har telefontid kl. 10-11 på tisdagar och torsdagar och det finns inget annat sätt att få fatt i journalerna. Jakten fortsätter.
Idag kom journalanteckningarna och operationsberättelsen från KS. De var klart intressant att läsa och väldokumenterat. Jag förstår inte varför en del verkar vara så negativa till att patienterna ska få tillgång till sina journaler. Det är ju mig de har behandlat och är det inte då min rätt att få veta hur de gått tillväga?
Som dokumentation av vad vårdpersonalen gjort är det utmärkt. Varje enskild sköterskas journalanteckning är med. Och jag blir lätt tårögd när jag läser vad de skrivit. De har verkligen lyssnat på vad jag sagt och gjort allt vad de har kunnat.
Men som någon slags slutdokumentation av min vård fungerar journalerna inte riktigt. Men det verkar det ju inte vara tänkt som i och för sig. Jag saknar information om vem som fattat vilka beslut och var jag ska vända mig om jag har frågor. Och framför allt saknar jag helheten. I mitt fall är ju KS en pusselbit. Den viktigaste javisst. Men jag får jaga vidare för att få fatt i journalerna från Hede och Östersund. Och så akuten då förstås. Men där får jag vänta. För arkivet har telefontid kl. 10-11 på tisdagar och torsdagar och det finns inget annat sätt att få fatt i journalerna. Jakten fortsätter.
Rätt försäkrad
Stockholm 8 januari
Första natten hemma gick ganska bra. Jag hade svårt att sova och vaknade flera gånger och fick ta extra smärtstillande. Men ändå känns allt kontrollerat. Smärtspiralerna känns långt borta och förhoppningsvis ska det bara bli bättre och bättre.
Första dagen hemma handlade inte om vila som man kanske skulle kunna tro. Nu är det dags att ta tag i all administration som också hör en olycka till. Först ut försäkringsbolaget. Jag ringde Trygg-Hansa utan att ha förberett någonting. Jag tänkte att det är bättre att få in en anmälan om att olyckan skett och så kan jag ta reda på all information och fylla i de blanketter som behövs sedan.
Men till min förvåning så frågade handläggaren om hon fick lägga upp ett ärende direkt. Jag fick berätta min historia från dag olyckan och fram till utskriften. Hon bockade av hela försäkringsbrevet och ordnade en utbetalning på en gång. Ersättningen sätts in på mitt konto direkt. Jag fick till och med ersättning för kostnader som jag ännu inte haft. Helt enkelt för att försäkringsbolaget förstår att jag kommer att komma upp i maxbeloppen framöver. Snacka om kundservice. Jag är verkligen rätt försäkrad.
Första natten hemma gick ganska bra. Jag hade svårt att sova och vaknade flera gånger och fick ta extra smärtstillande. Men ändå känns allt kontrollerat. Smärtspiralerna känns långt borta och förhoppningsvis ska det bara bli bättre och bättre.
Första dagen hemma handlade inte om vila som man kanske skulle kunna tro. Nu är det dags att ta tag i all administration som också hör en olycka till. Först ut försäkringsbolaget. Jag ringde Trygg-Hansa utan att ha förberett någonting. Jag tänkte att det är bättre att få in en anmälan om att olyckan skett och så kan jag ta reda på all information och fylla i de blanketter som behövs sedan.
Men till min förvåning så frågade handläggaren om hon fick lägga upp ett ärende direkt. Jag fick berätta min historia från dag olyckan och fram till utskriften. Hon bockade av hela försäkringsbrevet och ordnade en utbetalning på en gång. Ersättningen sätts in på mitt konto direkt. Jag fick till och med ersättning för kostnader som jag ännu inte haft. Helt enkelt för att försäkringsbolaget förstår att jag kommer att komma upp i maxbeloppen framöver. Snacka om kundservice. Jag är verkligen rätt försäkrad.
Utskrivning
Karolinska Universitetssjukhuset 7 januari kl 15.00
På måndagen står det klart att jag ska bli utskriven och få komma hem. På tisdag eftermiddag får jag äntligen träffa en läkare som ska ha det obligatoriska utskrivningssamtalet. Tyvärr är det inte samma läkare som opererade mig eftersom hon opererar. Inte så mycket att säga om förstås, men det gör det ändå svårare för mig att få svar på mina frågor. Jag har förberett mig väl. Jag har en diger lista på frågor. Jag försöker som vanligt att förklara att jag vill ha kontroll. Jag vill veta vad de gjort med mig och varför. Det är inte fråga om någon kritik. Jag har fullt förtroende för läkarna och deras medicinska bedömningar. Jag har ingen medicinsk utbildning. Men det är min kropp och jag vill förstå och veta.
Vi går igenom röntgenbilderna. Läkaren visar bilderna från den postoperativa röntgen och jämför med bilderna från Hede (!). Det ser fint ut men jösses vad med spikar. Några ingående detaljer om operationen har han inte eftersom operationsberättelsen ännu inte är skriven. Varför operationen tog längre tid än planerat och varför uppvaket blev så tufft får jag inget svar på. Vi går igenom medicinerna och nedtrappning av framför allt morfin. Vi pratar omläggning av förband och borttagning av staplers. Vi diskuterar sjukgymnastik och återbesök. Jag bockar av fråga efter fråga.
Jag berättar för läkaren att jag tyckte att uppvaket var väldigt jobbigt och att jag skulle vilja prata med någon om det. Han visar ingen större förståelse och det går nog inte att ordna. Det lär inte stå något om detta i journalen heller.
Ingenting om varför jag blev opererad först efter fem dagar heller. Om varför jag blev liggande i Östersund i tre dagar utan besked. Läkaren säger att han bara kan svara för KS och att de bara sköt upp operationen en dag på grund av en akut operation och vi fastnar i samma cirkelresonemang. Alla verkar ha gjort rätt och prioriterat rätt inom sitt begränsade ansvarsområde. Men ingen tar ansvar för helheten. Ingen ser till vad som blir konsekvensen för mig. Jag förblir den osynlige patienten.
Är det här som det brister? Jag hade oturen att skada mig i ett annat landsting. Dessutom under en helg. Man jag kan väl inte vara den första som behöver uppsöka vård på semestern. Det måste ju hända hela tiden. Särskilt i fjällen på just nyår.
Jag har kunnat föra min egen talan. Jag har varit klar i huvudet hela tiden. Tålmodigt har jag förklarat för all personal vad som hänt tidigare och hur tidigare personal har resonerat. Jag har efter bästa förmåga försökt hålla koll på både mediciner och mina rättigheter. Ändå är jag nu inne på dag nio. För ett vårdärende som skulle kunna vara avklarat på tre, fyra dagar. Och även om jag haft obeskrivligt ont är det trots allt är det bara en krossad axel. Det måste ju finnas många patienter som har det mycket värre. Hur många är det som får lida och vänta i vården som hade kunnat slippa det med en bättre organisation och andra rutiner? Och vad händer med de som är så sjuka att de inte kan hävda sin egen rätt. De är förmodligen hemskickade trots svåra smärtor. Där väntar de på operation. Men ingenting händer.
Du måste vara frisk för att klara dig i vården.
Vi avslutar utskrivningssamtalet och jag poängterar än en gång att jag är nöjd med operationen och tycker att det blev bra till slut. Fortfarande många obesvarade frågor. De skickar hem operationsberättelsen när den är klar. Jag frågar om jag kan få en kopia på alla journalanteckningar och det ska de ordna. Men det gäller bara ortopeden. Akuten har sin egen journal. Östersund också förstås och akuten i Östersund. Och Hälsocentralen i Hede. Jag har en del efterarbete att göra att bara få fatt i rätt information. Vem är förvånad?
Sjukgymnastik
Karolinska Universitetssjukhuset 7 januari
I väntan på läkaren som ska hålla i utskrivningssamtalet så handlar den sista dagen på KS om sjukgymnastik. Läkarna har från början sagt att få som skadar axeln så här pass mycket återfår obegränsad rörelseförmåga. Förhoppningsvis kommer de begränsningar jag har inte att påverka mitt vardagsliv särskilt mycket men allt handlar om hur mycket jag tränar. Så från och med nu är det sjukgymnastik som gäller. Ett år kommer rehabiliteringen att ta. Ett år av målveteten träning.
Jag får en del tips på övningar och även information om vad jag ska undvika för rörelser under den första tiden efter operation. I samband med utskriftssamtalet ska jag också få en remiss till en sjukgymnast och jag kan själv välja om jag vill gå till KS sjukgymnaster eller anlita en egen.
Tillsammans med övningarna får jag också en del andra tips och råd, till exempel vad jag ska tänka på när jag duschar och hur jag ska ligga när jag ska sova. Jag kan inte låta bli att fundera på varför jag får den här informationen nu. Det här är min nionde dag i vårdapparaten. Jag har duschat flera gånger både före och efter operationen och sovställningar har jag haft problem med sedan dag ett. Men bra tips i och för sig. Jag har i princip gjort som det står. Det har varit det naturliga.
I väntan på läkaren som ska hålla i utskrivningssamtalet så handlar den sista dagen på KS om sjukgymnastik. Läkarna har från början sagt att få som skadar axeln så här pass mycket återfår obegränsad rörelseförmåga. Förhoppningsvis kommer de begränsningar jag har inte att påverka mitt vardagsliv särskilt mycket men allt handlar om hur mycket jag tränar. Så från och med nu är det sjukgymnastik som gäller. Ett år kommer rehabiliteringen att ta. Ett år av målveteten träning.
Jag får en del tips på övningar och även information om vad jag ska undvika för rörelser under den första tiden efter operation. I samband med utskriftssamtalet ska jag också få en remiss till en sjukgymnast och jag kan själv välja om jag vill gå till KS sjukgymnaster eller anlita en egen.
Tillsammans med övningarna får jag också en del andra tips och råd, till exempel vad jag ska tänka på när jag duschar och hur jag ska ligga när jag ska sova. Jag kan inte låta bli att fundera på varför jag får den här informationen nu. Det här är min nionde dag i vårdapparaten. Jag har duschat flera gånger både före och efter operationen och sovställningar har jag haft problem med sedan dag ett. Men bra tips i och för sig. Jag har i princip gjort som det står. Det har varit det naturliga.
Smärtkontroll
Skrivet på Facebook, Karolinska Universitetssjukhuset 6 januari kl 13.10
"Smärtkontroll. I natt var en bra natt. Den föregående natten, direkt efter operation, var den värsta hittills. Inför denna natt diskuterade läkarna om de skulle lägga en lokalbedövning eller se över medicineringen. De valde det senare.
Min morfindos ökades och kompletterades med antiinflammatoriska preparat. Jag gick och la mig kl. 21 i alla fall. Jag vaknade redan kl. 23 men inte av smärtor utan av alla svettningar. Det har skämtats en del om morfin under veckan men biverkningarna är verkligen hemska. Morfinet funkar bra som smärtlindring och jag hade inte klarat mig utan det. Men hur någon kan ta det frivilligt undgår mitt förstånd.
Under resten av natten fortsatte jag att sova oroligt. Jag vaknade ofta och hade svårt att somna om men smärtattackerna som plågat mig varje natt hittills uteblev. När jag vaknade kl. 6 hade smärtorna ökat. Det långverkande morfinet håller på att lämna kroppen och det går inte att ta miste på vad som håller på att ske. Smärtorna kommer att öka i styrka till dess att vi lyckas mota de tillbaka. Men det känns väldigt annorlunda nu efter operationen än innan. Det är mer kontrollerat. Det som tidigare kändes som en trasig kasse med krossat glas som skickade strålar av smärtor genom hela kroppen vid minsta rörelse är nu ett gigantiskt blåmärke med febril aktivitet. Det känns som om ben och muskler inte får plats och att armen håller på att sprängas inifrån.
Men mitt i smärtan känner jag hur axeln, överarmen och underarmen sitter ihop. Jag har inte kraft att lyfta den ännu med de är ändå en postiv känsla. Det är min arm och min axel som väsnas och bråkar högre och högre. Sköterskan kommer med en morfintablett. Jag andas djupt och försöker komma ihåg den där prophylaxkursen för drygt nio år sedan. Armen fortsätter att bråka. Skinnet spänns och det känns som om det ska spricka. Tabletten börjar kicka in. Jag fortsätter att andas. En långinandning, korta utandningar, avslappnade läppar. Man skulle se dum ut. Släpp alla muskler i ansiktet. Ingen ser nåt. Sjukhuset är släckt. Nattsköterskan har gått tillbaka till personalrummet. Stockholmsnatten är mörk och grå. Det regnar. Det är bara den fula adventsljusstaken i det stora fönstret som vittnar om att det är vinter. Den där fantastiska skiddagen när vi var på väg till värmestugan för att äta gulaschsoppa känns långt borta.
Smärtan avtar och armen glider in på plats. Lugnt och stilla. Välkommen hem armen. Jag har saknat dig, viskar jag. Och hoppas att ingen hör. Då kommer tårarna."
Nu vänder det
Skrivet på Facebook Karolinska Universitetssjukhuset 5 januari kl. 8.13
"Operationen har gått bra men den tog mycket längre tid och var mer komplicerad än vad de hade förutsett. Det efterföljande uppvaket var en veritabel mardröm och det tog lång tid innan de lyckades häva de fruktansvärda smärtorna.
Sedan kom natten som var så plågsam att det inte går att beskriva. Men jag lyckades ändã somna om mellan varven. När jag vaknade för fjärde eller femte gången och fick ytterligare smärtlindring insåg jag att det inte var morgon som jag trodde. Det hade inte ens gått två timmar. Resten av natten är obeskrivliga. Vi nådde en gräns där mer droger hade riskerat att mitt hjärta stannade. Då det fanns ingen annan väg än att ta sig igenom smärtattackerna. Till slut vände det och jag kunde vila några timmar. Nu börjar livet återvända. Sakta.
Från och med nu kommer det bara att bli bättre. Jag vet att jag har tagit mig igenom det värsta. Även om jag redan bävar för bästa natt. Jag blev, förstås, rejält nerdrogad och är det fortfarande."
"Operationen har gått bra men den tog mycket längre tid och var mer komplicerad än vad de hade förutsett. Det efterföljande uppvaket var en veritabel mardröm och det tog lång tid innan de lyckades häva de fruktansvärda smärtorna.
Sedan kom natten som var så plågsam att det inte går att beskriva. Men jag lyckades ändã somna om mellan varven. När jag vaknade för fjärde eller femte gången och fick ytterligare smärtlindring insåg jag att det inte var morgon som jag trodde. Det hade inte ens gått två timmar. Resten av natten är obeskrivliga. Vi nådde en gräns där mer droger hade riskerat att mitt hjärta stannade. Då det fanns ingen annan väg än att ta sig igenom smärtattackerna. Till slut vände det och jag kunde vila några timmar. Nu börjar livet återvända. Sakta.
Från och med nu kommer det bara att bli bättre. Jag vet att jag har tagit mig igenom det värsta. Även om jag redan bävar för bästa natt. Jag blev, förstås, rejält nerdrogad och är det fortfarande."
Nattvak fem
Skrivet på Facebook Karolinska Universitetssjukhuset 4 januari kl 05.55
"Nattvak fem. En omtumlande vecka börjar närma sig sitt slut. En vecka som till allra största del handlat om smärtlindring. Att hantera den obeskrivligt vidriga smärta som kommer ibland förväntat, smygande och sakta ökar i styrka för att i nästa stund hugga till från ingenstans med full kraft som knivar genom hela kroppen.
Och samtidigt kommer alla känslorna. Ena stunden undrar jag vad jag är för en mes som inte fixar en bruten axel. Nästa sekund tänker jag att om de bara fattade hur utomjordiskt jävla grisont det gör att ha en krossad ledkula och en trasig benpipa som sticker ut åt fel håll så skulle de sövt ner mig och lagt pusslet för länge sen.
Nätterna är värst. Det enda jag vet när jag går och lägger mig är att jag kommer att vakna av smärtorna. Jag ser till att nattsköterskan har laddat med morfin. Om jag har för ont för att prata ska hon bara ge mig en spruta och vänta några minuter så kickar den in. Efter ytterligare en kvart får vi bedöma om det räcker, om vi ska fylla på med en dos till eller komplettera med något annat. Oftast är armen och axelpaketet som en stenhård boll och jag måste försöka komma upp och sitta eller ännu hellre stå och gå för att muskelspänningarna ska släppa och smärtan ska gå ned.
Jag klarar sällan av att somna om. Jag tar fram telefonen och facebookar istället. Kollar och kommenterar. Det har blivit lite av terapi för mig. Att få tänka på något annat än smärtan. Men också att få bearbeta allt som hänt och få samla kraft och energi. Så stort tack för att du läst, stöttat och uppmuntrat. Och förlåt om jag varit tjatig, men det var inte riktigt planerat att det skulle bli så här.
När du läser det här är min telefon förhoppningsvis avstängd och inlåst och jag väntar jag på att de ska sätta kniven i mig. Och jag ska njuta av varje sekund även om jag förhoppningsvis är nedsövd. För nu är det äntligen min tur. Vi hörs!"
"Nattvak fem. En omtumlande vecka börjar närma sig sitt slut. En vecka som till allra största del handlat om smärtlindring. Att hantera den obeskrivligt vidriga smärta som kommer ibland förväntat, smygande och sakta ökar i styrka för att i nästa stund hugga till från ingenstans med full kraft som knivar genom hela kroppen.
Och samtidigt kommer alla känslorna. Ena stunden undrar jag vad jag är för en mes som inte fixar en bruten axel. Nästa sekund tänker jag att om de bara fattade hur utomjordiskt jävla grisont det gör att ha en krossad ledkula och en trasig benpipa som sticker ut åt fel håll så skulle de sövt ner mig och lagt pusslet för länge sen.
Nätterna är värst. Det enda jag vet när jag går och lägger mig är att jag kommer att vakna av smärtorna. Jag ser till att nattsköterskan har laddat med morfin. Om jag har för ont för att prata ska hon bara ge mig en spruta och vänta några minuter så kickar den in. Efter ytterligare en kvart får vi bedöma om det räcker, om vi ska fylla på med en dos till eller komplettera med något annat. Oftast är armen och axelpaketet som en stenhård boll och jag måste försöka komma upp och sitta eller ännu hellre stå och gå för att muskelspänningarna ska släppa och smärtan ska gå ned.
Jag klarar sällan av att somna om. Jag tar fram telefonen och facebookar istället. Kollar och kommenterar. Det har blivit lite av terapi för mig. Att få tänka på något annat än smärtan. Men också att få bearbeta allt som hänt och få samla kraft och energi. Så stort tack för att du läst, stöttat och uppmuntrat. Och förlåt om jag varit tjatig, men det var inte riktigt planerat att det skulle bli så här.
När du läser det här är min telefon förhoppningsvis avstängd och inlåst och jag väntar jag på att de ska sätta kniven i mig. Och jag ska njuta av varje sekund även om jag förhoppningsvis är nedsövd. För nu är det äntligen min tur. Vi hörs!"
Ännu en dag utan operation
Karolinska universitetssjukhuset 3 januari 2014 kl. 10
Redan en timme efter att mina rumskamrater fått frukost kommer beskedet. Det blir ingen operation idag men förhoppningsvis blir den i morgon. De häver fastan och frågar vad jag vill ha till frukost.
Jag blir inte arg på något vis. Det här hade jag förväntat mig. Nu när jag förstått regelverket och rutinerna så är ju jag i KS ögon en nyanländ patient som inte har en fraktur som klassas som akut. Operation ska ske inom tre dagar och om det kommer akuta operationsfall så kommer de att gå före.
Att jag valsat runt i vården hela veckan och ställdes att fasta fyra dagar tidigare har inte med saken att göra. Det var ju på ett annat sjukhus. Rutinerna är som de är. Regler går inte att ändra på. Och framför allt är det inget att diskutera. Det fungerar ju så här.
Jag låter bitter och visst är jag det så här i efterhand men där och då var det helt väntat. Jag tar en dusch och ställer in mig på operation nästa dag. Under dagen får jag träffa överläkaren som ska operera. Hon visar röntgenbilderna från Östersund (!) och går igenom ingreppen. Varför jag var tvungen att röntgas en gång till på KS när de ändå använder sig av bilderna från Östersund är oklart. Det kommer andra läkare och målar på armen som ska opereras. Nu börjar det dra ihop sig. Dag fem. Nu är äntligen maskineriet igång.
Redan en timme efter att mina rumskamrater fått frukost kommer beskedet. Det blir ingen operation idag men förhoppningsvis blir den i morgon. De häver fastan och frågar vad jag vill ha till frukost.
Jag blir inte arg på något vis. Det här hade jag förväntat mig. Nu när jag förstått regelverket och rutinerna så är ju jag i KS ögon en nyanländ patient som inte har en fraktur som klassas som akut. Operation ska ske inom tre dagar och om det kommer akuta operationsfall så kommer de att gå före.
Att jag valsat runt i vården hela veckan och ställdes att fasta fyra dagar tidigare har inte med saken att göra. Det var ju på ett annat sjukhus. Rutinerna är som de är. Regler går inte att ändra på. Och framför allt är det inget att diskutera. Det fungerar ju så här.
Jag låter bitter och visst är jag det så här i efterhand men där och då var det helt väntat. Jag tar en dusch och ställer in mig på operation nästa dag. Under dagen får jag träffa överläkaren som ska operera. Hon visar röntgenbilderna från Östersund (!) och går igenom ingreppen. Varför jag var tvungen att röntgas en gång till på KS när de ändå använder sig av bilderna från Östersund är oklart. Det kommer andra läkare och målar på armen som ska opereras. Nu börjar det dra ihop sig. Dag fem. Nu är äntligen maskineriet igång.
Vårdkris?
Skrivet på Facebook Karolinska Universitetssjukhuset 3 januari kl. 04.32
"Jag har nu under fyra dagar fått se vårdapparaten på nära håll inifrån. Överlastade akutintagningar. Överbelagda vårdavdelningar. Arga patienter som inte får hjälp och hårt arbetande vårdpersonal som föröker göra sitt bästa i en till synes orimlig arbetssituation. Är det kris? Behövs det mer resurser? Eller kan det vara så att resurserna finns men att vi inte kan nyttja dem då vi själva skapat ett system som inte riktigt fungerar som det borde. Det här är min berättelse.
I går torsdag kom jag till Karolinska sjukhuset med ambulansflyg efter fyra dagar vid Östersunds sjukhus. Dit kom jag med ambulanshelikopter efter en skidolycka. Direkt efter olyckan röntgades jag på fjällhälsan i Hede och det konstaterades direkt att det var multipla frakturer och behov av operation. I väntan på operation behövs rejäl smärtlindring som påbörjades mer eller mindre omgående. Men nu fyra dagar senare anlände vi äntligen till Karolinska sjukhuset och jag trodde att det var dags för operation. Jag hade fel.
Jag skrevs in vid den stora akuten vid ambulansintaget när jag kom med ambulansen från Arlanda. Efter någon timme blev jag flyttad till akuten på Ortopeden där låg jag i ytterligare 4 timmar innan jag fick beslut om operation och ytterligare en timme innan jag blev inskriven på en avdelning. Jag behövde också övertyga de nya läkarna om att jag inte kunde bli hemskickad i väntan på operation. Jag har alltså legat på en motsvarande avdelning i Östersund i fyra dagar. Röntgen tog jag redan i måndags, några timmar efter olyckan. Jag trodde att maskineriet hade snurrat sedan dess men nu inser jag att det inte hänt något alls. De har inte tillgång till vare sig journal eller röntgenbilder. De vet inte vad jag råkat ut för eller hur jag mår. Jag mår då ganska dåligt milt uttryckt efter en tuff och ansträngande transport. Och jag får börja om på ruta ett. Jag får lätt panik och bryter ihop men får fatt i en sköterska som stöttar mig. Jag säger att jag tänker ockupera akuten och inte lämna den förrän de tittat på mina bilder, bokat in mig på operation och gett mig en säng med tillhörande personal och morfinsprutor. Jag frågar sköterskan om det är okej att jag tar henne som gisslan om det behövs. Hon ler lite stelt men säger sedan att det är okej.
Jag har nu tagit otroliga resurser i anspråk. Jag har blivit omhändertagen av fantastisk personal på de fyra vårdinrättningar som behandlat mig hittills och de otaliga transporter som jag ansetts behöva. Att jag ska opereras har stått klart sedan första röntgenbilderna. Hur kan det då ta fyra dagar innnan en ansvarig läkare fattar det beslutet? Jag har ställt den frågan flera gånger och sjukhusen skyller på varandra eller på IT-systemen. Men ingen verkar ha gjort något fel.
Jag har den otroliga och målmedvetna ansvariga sköterskan i Östersund att tacka för mycket. Hon bestämde sig för att jag skulle flyttas och drev igenom det. Utan henne hade jag fortfarande legat kvar i Östersund och väntat på ingenting. Hade man transporterat mig direkt eller åtminstone påföljande dag hade mitt ändå förhållandevis enkla patientfall varit avslutat nu. Jag hade varit hemma och påbörjat min rehabilitering och min vårdplats och de resurser som jag tar i anspråk skulle kunna användas till bättre behövande.
Nu sitter jag äntligen och väntar på operation och det kommer att gå bra. De är otroligt kompetenta och jag har fullt förtroende för dem. Men jag har fortfande några dagar kvar innan mina resurser kan användas till andra. För nästa gång de ringer från operation är det min tur. Jag är beredd."
"Jag har nu under fyra dagar fått se vårdapparaten på nära håll inifrån. Överlastade akutintagningar. Överbelagda vårdavdelningar. Arga patienter som inte får hjälp och hårt arbetande vårdpersonal som föröker göra sitt bästa i en till synes orimlig arbetssituation. Är det kris? Behövs det mer resurser? Eller kan det vara så att resurserna finns men att vi inte kan nyttja dem då vi själva skapat ett system som inte riktigt fungerar som det borde. Det här är min berättelse.
I går torsdag kom jag till Karolinska sjukhuset med ambulansflyg efter fyra dagar vid Östersunds sjukhus. Dit kom jag med ambulanshelikopter efter en skidolycka. Direkt efter olyckan röntgades jag på fjällhälsan i Hede och det konstaterades direkt att det var multipla frakturer och behov av operation. I väntan på operation behövs rejäl smärtlindring som påbörjades mer eller mindre omgående. Men nu fyra dagar senare anlände vi äntligen till Karolinska sjukhuset och jag trodde att det var dags för operation. Jag hade fel.
Jag skrevs in vid den stora akuten vid ambulansintaget när jag kom med ambulansen från Arlanda. Efter någon timme blev jag flyttad till akuten på Ortopeden där låg jag i ytterligare 4 timmar innan jag fick beslut om operation och ytterligare en timme innan jag blev inskriven på en avdelning. Jag behövde också övertyga de nya läkarna om att jag inte kunde bli hemskickad i väntan på operation. Jag har alltså legat på en motsvarande avdelning i Östersund i fyra dagar. Röntgen tog jag redan i måndags, några timmar efter olyckan. Jag trodde att maskineriet hade snurrat sedan dess men nu inser jag att det inte hänt något alls. De har inte tillgång till vare sig journal eller röntgenbilder. De vet inte vad jag råkat ut för eller hur jag mår. Jag mår då ganska dåligt milt uttryckt efter en tuff och ansträngande transport. Och jag får börja om på ruta ett. Jag får lätt panik och bryter ihop men får fatt i en sköterska som stöttar mig. Jag säger att jag tänker ockupera akuten och inte lämna den förrän de tittat på mina bilder, bokat in mig på operation och gett mig en säng med tillhörande personal och morfinsprutor. Jag frågar sköterskan om det är okej att jag tar henne som gisslan om det behövs. Hon ler lite stelt men säger sedan att det är okej.
Jag har nu tagit otroliga resurser i anspråk. Jag har blivit omhändertagen av fantastisk personal på de fyra vårdinrättningar som behandlat mig hittills och de otaliga transporter som jag ansetts behöva. Att jag ska opereras har stått klart sedan första röntgenbilderna. Hur kan det då ta fyra dagar innnan en ansvarig läkare fattar det beslutet? Jag har ställt den frågan flera gånger och sjukhusen skyller på varandra eller på IT-systemen. Men ingen verkar ha gjort något fel.
Jag har den otroliga och målmedvetna ansvariga sköterskan i Östersund att tacka för mycket. Hon bestämde sig för att jag skulle flyttas och drev igenom det. Utan henne hade jag fortfarande legat kvar i Östersund och väntat på ingenting. Hade man transporterat mig direkt eller åtminstone påföljande dag hade mitt ändå förhållandevis enkla patientfall varit avslutat nu. Jag hade varit hemma och påbörjat min rehabilitering och min vårdplats och de resurser som jag tar i anspråk skulle kunna användas till bättre behövande.
Nu sitter jag äntligen och väntar på operation och det kommer att gå bra. De är otroligt kompetenta och jag har fullt förtroende för dem. Men jag har fortfande några dagar kvar innan mina resurser kan användas till andra. För nästa gång de ringer från operation är det min tur. Jag är beredd."
Akutläge
Karolinska universitetssjukhuset 2 januari kl. 12.20
Blir inskriven av ambulanssköterskan på akutintaget på KS. Det är kaos på akuten och ingen verkar ha tid med mig. Jag förstår verkligen inte poängen med den här rutinen. Jag har ju varit inlagd på ortopeden på Östersunds Sjukhus i fyra dagar. Det är uppenbart att jag ska till ortopeden även här. Der borde de väl veta? Jag har fått det förklarat för mig att det är mitt hemsjukhus som har ordnat med transporten. Om det stämmer så är det ännu mer obegripligt. Allting borde ju ha varit förberett. Jag borde ju åkt mer eller mindre direkt till operation. Och det är ju inte det logiska bara från mitt egna egoistiska perspektiv. Nu tar jag ju resurser i anspråk helt i onödan. Resurser som skulle kunna användas till annat. Akuten verkar gå på knäna. Förmodligen äskar de ansvariga ökade anslag i varje budget för att hantera situationen. Kan det vara så att man skulle kunna minska trycket genom att se över processerna? Jag tänker på Sabbatsbergs närsjukhus där man ringer i förväg till akuten och får en tid inom två timmar. När man kommer dit får man träffa läkaren direkt och väntrummet gapar tomt. KS har haft tre dagar på sig, de har själva ordnat ambulansflyg och ändå har de ingen aning om att jag ska komma? Det är bortom obegripligt.
Efter någon timme blir jag flyttad till ortopedens akutavdelning. Nu kommer nästa dråpslag. De verkar inte veta vem jag är och vad som har hänt. De har inte tillgång till vare sig journaler eller röntgenbilder. Jag börjar bli irriterad och ifrågasätta hur det kan vara möjligt. Jag får till svar att Stockholms läns landsting och Jämtlands läns landsting har olika IT-system och att de därför inte kan läsa journalen. Reglerna verkar också vara sådana att de inte får rekvirera journalen förrän jag är på plats. De har alltså inte förberett någonting. Jag trodde att maskineriet hade varit i gång sedan i måndags. Men det verkar inte ha hänt någonting. Vi börjar bokstavligen om från ruta ett. Efter fyra dagar.
Så småningom får personalen fatt i rätt uppgifter och vi är i alla fall överens om att jag ska opereras här på KS. Men det finns inga vårdplatser, gör den ansvarige läkaren på ortopedakuten klart för mig. Han pratar om att Huddinge kan vara ett alternativ och undrar om jag skulle kunna åka hem i väntan på operationen. Menar han allvar? Jag går på dubbla doser morfin. Jag får intravenös behandling var tredje timme, jag sover med larmknappen i handen och vaknar med kramper och smärtspiraler varje natt. Och jag ska åka hem och klara mig själv? Utan vårdpersonal? Ensam? Jag säger att det är helt oacceptabelt och att jag ska ha en plats på KS eftersom det är här jag ska opereras. Kanske redan i morgon. Han ger med sig och jag fortsätter att vänta.
Även ortopedakuten verkar gå på knäna och flera patienter ligger på rad i receptionen. Jag tänker att det här också är onödigt. De borde haft en bokad operation. Då hade de sluppit mig på akuten, på ortopedakuten och på vårdavdelningen. Jag hade ju kunnat förbereda mig i Östersund. De enda förberedelser jag ska göra är att fasta från midnatt på operationsdagen. Om Östersunds Sjukhus hade pratat med KS direkt så hade de haft tre dagar på sig att förbereda operation. Tre dagar är just den tid som de garanterar att operationen ska ske inom. Det gäller uppenbarligen inte om man börjat sin vård i ett annat landsting. I KS värld är jag en nyanländ akutpatient som inte börjat sin vård ännu.
Jag börjar bli desperat. Samtidigt känner jag hur smärtan tilltar. Morfinet börjar gå ur kroppen och effekten från den senaste dosen som jag fick på flyget håller på att ebba ut. Jag försöker få kontakt med de fyra sköterskorna i receptionen fyra meter ifrån mig men lyckas inte. Trycker på larmknappen och förklarar att jag behöver smärtstillande. Sköterskan säger att hon ska ordna det men efter en kvart ser jag att hon bara gör en massa annat. Säger till igen och påpekar att det börjar göra ordentligt ont och att smärtan måste motas innan jag tappar kontrollen. Det är väl du som har åkt skidor, hur ont kan det göra? Säger sköterskan snipigt.
Jag kokar av ilska. Men jag lyckas behärska mig själv och inse att om jag blir förbannad nu så kommer det bara att bli värre. Hon har makten i det här läget. Jag är den osynlige patienten. Jag frågar om hon kan sätta sig några minuter. Jag förklarar lugnt vem jag är, vad jag råkat ut för, vad röntgenbilderna sagt, vilka mediciner jag fått och hur desperat jag börjar bli. Hon förstår allvaret och ordnar morfin. Efter en stund känner jag hur smärtan avtar. Jag väntar vidare.
Efter ytterligare några timmar och efter totalt sju timmars väntan får jag äntligen en plats. Noterar att det är två lediga platser i rummet så det verkar inte vara så fullt som de försökte hävda. Nåja, nu är jag äntligen på plats. På rätt avdelning och i kö till operation. Tar några djupa andetag och inleder fastan.
Blir inskriven av ambulanssköterskan på akutintaget på KS. Det är kaos på akuten och ingen verkar ha tid med mig. Jag förstår verkligen inte poängen med den här rutinen. Jag har ju varit inlagd på ortopeden på Östersunds Sjukhus i fyra dagar. Det är uppenbart att jag ska till ortopeden även här. Der borde de väl veta? Jag har fått det förklarat för mig att det är mitt hemsjukhus som har ordnat med transporten. Om det stämmer så är det ännu mer obegripligt. Allting borde ju ha varit förberett. Jag borde ju åkt mer eller mindre direkt till operation. Och det är ju inte det logiska bara från mitt egna egoistiska perspektiv. Nu tar jag ju resurser i anspråk helt i onödan. Resurser som skulle kunna användas till annat. Akuten verkar gå på knäna. Förmodligen äskar de ansvariga ökade anslag i varje budget för att hantera situationen. Kan det vara så att man skulle kunna minska trycket genom att se över processerna? Jag tänker på Sabbatsbergs närsjukhus där man ringer i förväg till akuten och får en tid inom två timmar. När man kommer dit får man träffa läkaren direkt och väntrummet gapar tomt. KS har haft tre dagar på sig, de har själva ordnat ambulansflyg och ändå har de ingen aning om att jag ska komma? Det är bortom obegripligt.
Efter någon timme blir jag flyttad till ortopedens akutavdelning. Nu kommer nästa dråpslag. De verkar inte veta vem jag är och vad som har hänt. De har inte tillgång till vare sig journaler eller röntgenbilder. Jag börjar bli irriterad och ifrågasätta hur det kan vara möjligt. Jag får till svar att Stockholms läns landsting och Jämtlands läns landsting har olika IT-system och att de därför inte kan läsa journalen. Reglerna verkar också vara sådana att de inte får rekvirera journalen förrän jag är på plats. De har alltså inte förberett någonting. Jag trodde att maskineriet hade varit i gång sedan i måndags. Men det verkar inte ha hänt någonting. Vi börjar bokstavligen om från ruta ett. Efter fyra dagar.
Så småningom får personalen fatt i rätt uppgifter och vi är i alla fall överens om att jag ska opereras här på KS. Men det finns inga vårdplatser, gör den ansvarige läkaren på ortopedakuten klart för mig. Han pratar om att Huddinge kan vara ett alternativ och undrar om jag skulle kunna åka hem i väntan på operationen. Menar han allvar? Jag går på dubbla doser morfin. Jag får intravenös behandling var tredje timme, jag sover med larmknappen i handen och vaknar med kramper och smärtspiraler varje natt. Och jag ska åka hem och klara mig själv? Utan vårdpersonal? Ensam? Jag säger att det är helt oacceptabelt och att jag ska ha en plats på KS eftersom det är här jag ska opereras. Kanske redan i morgon. Han ger med sig och jag fortsätter att vänta.
Även ortopedakuten verkar gå på knäna och flera patienter ligger på rad i receptionen. Jag tänker att det här också är onödigt. De borde haft en bokad operation. Då hade de sluppit mig på akuten, på ortopedakuten och på vårdavdelningen. Jag hade ju kunnat förbereda mig i Östersund. De enda förberedelser jag ska göra är att fasta från midnatt på operationsdagen. Om Östersunds Sjukhus hade pratat med KS direkt så hade de haft tre dagar på sig att förbereda operation. Tre dagar är just den tid som de garanterar att operationen ska ske inom. Det gäller uppenbarligen inte om man börjat sin vård i ett annat landsting. I KS värld är jag en nyanländ akutpatient som inte börjat sin vård ännu.
Jag börjar bli desperat. Samtidigt känner jag hur smärtan tilltar. Morfinet börjar gå ur kroppen och effekten från den senaste dosen som jag fick på flyget håller på att ebba ut. Jag försöker få kontakt med de fyra sköterskorna i receptionen fyra meter ifrån mig men lyckas inte. Trycker på larmknappen och förklarar att jag behöver smärtstillande. Sköterskan säger att hon ska ordna det men efter en kvart ser jag att hon bara gör en massa annat. Säger till igen och påpekar att det börjar göra ordentligt ont och att smärtan måste motas innan jag tappar kontrollen. Det är väl du som har åkt skidor, hur ont kan det göra? Säger sköterskan snipigt.
Jag kokar av ilska. Men jag lyckas behärska mig själv och inse att om jag blir förbannad nu så kommer det bara att bli värre. Hon har makten i det här läget. Jag är den osynlige patienten. Jag frågar om hon kan sätta sig några minuter. Jag förklarar lugnt vem jag är, vad jag råkat ut för, vad röntgenbilderna sagt, vilka mediciner jag fått och hur desperat jag börjar bli. Hon förstår allvaret och ordnar morfin. Efter en stund känner jag hur smärtan avtar. Jag väntar vidare.
Efter ytterligare några timmar och efter totalt sju timmars väntan får jag äntligen en plats. Noterar att det är två lediga platser i rummet så det verkar inte vara så fullt som de försökte hävda. Nåja, nu är jag äntligen på plats. På rätt avdelning och i kö till operation. Tar några djupa andetag och inleder fastan.
Ambulansflyget
Åre Östersund Airport 2 januari kl. 09.44
Äntligen dags för transport till Karolinska Sjukhuset för operation. Det har nu gått tre dagar sedan olyckan och egentligen har det inte hänt så mycket alls förutom att de gjort en skiktröntgen. Jag vet inte vad det beror på. Den kommentar jag får varje gång jag påpekar det är att akutavdelningen och ortopeden har gått på knäna. Ja, men då hade det väl varit bättre att skicka hem mig på en gång? Varför ska jag ta upp en plats och ta resurser i anspråk om jag ändå ska vidare? Nåja, nu ska det förhoppningsvis äntligen bli operation.
Flygplanet har plats för fyra patienter - två liggande och två sittande. Förutom patienterna är det två piloter och en sjuksköterska med ombord. Idag är vi tre patienter - jag och två liggande patienter. Hemresan blir allt anat än njutbar. Det är skumpigt och det känns som om den turbulenta nedstigningen genom molnen aldrig ska ta slut. En timme senare landar vi på Arlanda.
På landningsbanan på Arlanda står tre ambulanser och väntar eftersom vi alla tre patienter ska till olika sjukhus. Ambulansfärden in till Karolinska Universitetssjukhuset känns lång. Jag känner varenda ojämnhet i vägen som skickar strålar genom hela kroppen. Den manliga sjuksköterskan är trevlig. Det slår mig att det här är den förste manlige sjuksköterskan jag träffat sedan sjukstugan i Vemdalen för fyra dagar sedan. Och då har jag ju träffat jag vet inte hur många. Det är ju ett nytt skift var åttonde timme och till det kan man lägga till ett tiotal sköterskor på hälsocentralen i Hede och på akutintaget på Östersunds sjukhus. En haltimme senare kommer vi till akutintaget på Karolinska Universitetssjukhuset i Solna.
Kärleksbombning
Östersunds sjukhus, Ortopedavdelningen 1 januari 2014
När dagskiftet lämnar över till nattpersonalen på nyårsdagen ser vi att hon är tillbaka. Nattsköterskan som borde byta jobb. Jag hade märkt att hon varit både otrevlig och hårdhänt mot flera av de andra. En av damerna hade brutit lårbenet när hon ramlade baklänges i skidspåret. När hon skulle på toaletten behövde hon hjälp att lyfta benen över kanten. Nattsköterskan som borde byta jobb tog tag hårt och bestämt. Damen skrek till. Du behöver inte skrika på mig, jag gör bara mitt jobb. Men det gör så ont, sa damen. Jaha, men vad ska jag göra åt det? Vill du gå på toaletten så måste jag ju flytta benen, eller hur?
När jag hade chansen så kallade jag till mig den andra sköterskan som var supertrevlig. Jag förklarade hur nattsköterskan som borde byta jobb hade betett sig mot flera av oss. Ja, jag vet säger den trevliga sköterskan. Hon är sån har vi förstått. Har ni förstått det? Och ändå får hon fortsätta? Jag sa att om det gick så vill jag helst att den trevliga sköterskan kommer när jag larmar i natt. Hon är ju dessutom sjuksköterskan i teamet och den som jag ska få morfinet av. Hon lovar ingenting men säger att hon ska försöka.
När vårdpersonalen lämnat rummet pratar vi om nattsköterskan som borde byta jobb och vad vi ska ta oss till. Ska vi anmäla henna? Ska vi hjälpas åt att säga ifrån? Damen med det trasiga lårbenet föreslår att vi gör tvärtom. Om vi är supertrevliga och bara säger snälla saker, klarar hon verkligen av att vara sur då? Det är ju ändå ett nytt år?
Rum 13 går till charmoffensiv och börjar kärleksbomba nattsköterskan som borde byta jobb. Det går så bra så! Ta i hårdare om du behöver! Du gör bara ditt jobb och det gör du jättebra! Vi patienter måste lära oss att tåla lite smärta! Vi kiknade av skratt. Nattsköterskan som borde byta jobb hade uppenbara svårigheter med hur hon skulle bete sig. Jag tror att hon tinade upp lite på morgonen. Hon blev i alla fall lite mer mänsklig.
Man har det inte roligare än man gör sig.
När jag hade chansen så kallade jag till mig den andra sköterskan som var supertrevlig. Jag förklarade hur nattsköterskan som borde byta jobb hade betett sig mot flera av oss. Ja, jag vet säger den trevliga sköterskan. Hon är sån har vi förstått. Har ni förstått det? Och ändå får hon fortsätta? Jag sa att om det gick så vill jag helst att den trevliga sköterskan kommer när jag larmar i natt. Hon är ju dessutom sjuksköterskan i teamet och den som jag ska få morfinet av. Hon lovar ingenting men säger att hon ska försöka.
När vårdpersonalen lämnat rummet pratar vi om nattsköterskan som borde byta jobb och vad vi ska ta oss till. Ska vi anmäla henna? Ska vi hjälpas åt att säga ifrån? Damen med det trasiga lårbenet föreslår att vi gör tvärtom. Om vi är supertrevliga och bara säger snälla saker, klarar hon verkligen av att vara sur då? Det är ju ändå ett nytt år?
Rum 13 går till charmoffensiv och börjar kärleksbomba nattsköterskan som borde byta jobb. Det går så bra så! Ta i hårdare om du behöver! Du gör bara ditt jobb och det gör du jättebra! Vi patienter måste lära oss att tåla lite smärta! Vi kiknade av skratt. Nattsköterskan som borde byta jobb hade uppenbara svårigheter med hur hon skulle bete sig. Jag tror att hon tinade upp lite på morgonen. Hon blev i alla fall lite mer mänsklig.
Man har det inte roligare än man gör sig.
Utom kontroll
Östersunds sjukhus, Ortopedavdelningen 1 januari 2014 kl. 18
Nyårsdagen blir en dag av väntan. Det kommer inga nyheter om ambulansflyget. Ju längre dagen går desto mer förbereder jag mig för ytterligare en natt. Jag har funderat en del på smärtspiralerna för att förbereda mig på bästa sätt. Knepet är förstås att plocka dem tidigt och sätta in morfinet så snart smärtan tilltar. I väntan på att morfinet ska ge effekt och smärtan ska avta gäller det att slappna av och andas lugnt.
Då slår den till med full kraft. Från ingenstans kommer den. På kvällen. Helt oväntat. Hittills har attackerna bara kommit på nätterna. Det blir den värsta smärtspiralen hittills. Efter en stund har jag tre sköterskor som hjälps åt. De drar för skärmar så att de andra patienterna i rummet inte ska störas. De pratar lugnt med mig. Andas. Slappna av. Andas. Slappna av. Smärtan tilltar. Den går inte att stoppa. Jag spänner mig i hela kroppen. Det går inte att förhindra. Smärtan är obeskrivlig. Andningen blir häftigare och häftigare. Jag vet att jag bara gör det värre. Att jag driver min egen smärta. Men det går inte att stoppa. Smärtan går ner i armen. Ner på ryggen. Ut i benen. Jag börjar skaka. En av sköterskorna tittar på mig. Jag försöker fokusera blicken men känner hur den flackar. Jag tänker att jag håller på att svimma men jag pressar tillbaka blicken och lyckas svara att jag hör henne. Andningen blir ännu häftigare och benen börjar skaka. En av sköterskorna är gravid i åttonde månaden. Hon lägger sig ned på sidan på mina ben.
Jag ber om kalla, blöta handdukar. Mest för att hitta på nåt. Lite kyla kanske kan få mig att lugna ner mig. Jag får kontroll på andningen och börjar andas normalt. Skakningarna avtar och jag slappnar av mer och mer. Spiralen har vänt. Det känns i alla fall bra att det blir ambulansflyg, säger jag. Om de som tänkte att jag skulle flyga hem själv hade varit med nu så hade de kanske inte tvekat.
Nyårsdagen blir en dag av väntan. Det kommer inga nyheter om ambulansflyget. Ju längre dagen går desto mer förbereder jag mig för ytterligare en natt. Jag har funderat en del på smärtspiralerna för att förbereda mig på bästa sätt. Knepet är förstås att plocka dem tidigt och sätta in morfinet så snart smärtan tilltar. I väntan på att morfinet ska ge effekt och smärtan ska avta gäller det att slappna av och andas lugnt.
Då slår den till med full kraft. Från ingenstans kommer den. På kvällen. Helt oväntat. Hittills har attackerna bara kommit på nätterna. Det blir den värsta smärtspiralen hittills. Efter en stund har jag tre sköterskor som hjälps åt. De drar för skärmar så att de andra patienterna i rummet inte ska störas. De pratar lugnt med mig. Andas. Slappna av. Andas. Slappna av. Smärtan tilltar. Den går inte att stoppa. Jag spänner mig i hela kroppen. Det går inte att förhindra. Smärtan är obeskrivlig. Andningen blir häftigare och häftigare. Jag vet att jag bara gör det värre. Att jag driver min egen smärta. Men det går inte att stoppa. Smärtan går ner i armen. Ner på ryggen. Ut i benen. Jag börjar skaka. En av sköterskorna tittar på mig. Jag försöker fokusera blicken men känner hur den flackar. Jag tänker att jag håller på att svimma men jag pressar tillbaka blicken och lyckas svara att jag hör henne. Andningen blir ännu häftigare och benen börjar skaka. En av sköterskorna är gravid i åttonde månaden. Hon lägger sig ned på sidan på mina ben.
Jag ber om kalla, blöta handdukar. Mest för att hitta på nåt. Lite kyla kanske kan få mig att lugna ner mig. Jag får kontroll på andningen och börjar andas normalt. Skakningarna avtar och jag slappnar av mer och mer. Spiralen har vänt. Det känns i alla fall bra att det blir ambulansflyg, säger jag. Om de som tänkte att jag skulle flyga hem själv hade varit med nu så hade de kanske inte tvekat.
Förflyttning
Östersunds sjukhus, Ortopedavdelningen 1 januari 2014 kl. 11
På förmiddagen på nyårsdagen fick jag beskedet att jag ska opereras i Stockholm. Det är också bestämt att transporten ska ske med ambulansflyg. De har diskuterat om jag kan ta mig hem för egen maskin med reguljärt flyg. Jag förstår inte ens hur de kan överväga det. Jag går på rejäla doser smärtstillande och får intravenöst morfin var tredje timme. Jag ligger vaken hela nätterna och får rejäla smärtattacker som vi har svårt att häva. När jag sover gör jag det med larmknappen i handen för att jag ska kunna larma direkt om smärtan slår till okontrollerat och med full kraft. Och de tycker att jag kan åka hem själv? Allvarligt?
Men nu är det äntligen bestämt att jag ska få åka med ambulansflyg. Däremot är det osäkert om transporten blir i dag, i morgon eller ännu senare. Jag bestämmer mig för att inget blir bättre av att jag ligger och tycker synd om mig själv. Dessutom så gör det mindre ont om jag försöker stå eller gå. Jag tar en dusch och krånglar på mig en egen t-shirt och ett par mjuka byxor. Skönt att få känna sig vanlig en stund och slippa sjukhuskläderna.
På förmiddagen på nyårsdagen fick jag beskedet att jag ska opereras i Stockholm. Det är också bestämt att transporten ska ske med ambulansflyg. De har diskuterat om jag kan ta mig hem för egen maskin med reguljärt flyg. Jag förstår inte ens hur de kan överväga det. Jag går på rejäla doser smärtstillande och får intravenöst morfin var tredje timme. Jag ligger vaken hela nätterna och får rejäla smärtattacker som vi har svårt att häva. När jag sover gör jag det med larmknappen i handen för att jag ska kunna larma direkt om smärtan slår till okontrollerat och med full kraft. Och de tycker att jag kan åka hem själv? Allvarligt?
Men nu är det äntligen bestämt att jag ska få åka med ambulansflyg. Däremot är det osäkert om transporten blir i dag, i morgon eller ännu senare. Jag bestämmer mig för att inget blir bättre av att jag ligger och tycker synd om mig själv. Dessutom så gör det mindre ont om jag försöker stå eller gå. Jag tar en dusch och krånglar på mig en egen t-shirt och ett par mjuka byxor. Skönt att få känna sig vanlig en stund och slippa sjukhuskläderna.
Nattsköterskan som borde byta jobb
Östersunds sjukhus, Ortopedavdelningen 1 januari 2014
De allra flesta som jag träffat under min vecka i sjukvården är både kompetenta och trevliga. De flesta, men långt ifrån alla, lyssnar och försöker också förstå hur jag som patient känner. Men sedan finns det undantagen. De som faktiskt borde göra något annat. Natten till nyårsafton i Östersund träffade jag en av dem.
Hon tog tag i min arm hårt och helt oväntat. Hon ville tydligen ta loss ett par hörlurar som satt fast under min onda arm. Jag hade försökt att få igång radion på natten för att få sällskap under mina nattvak. Jag skrek till och förklarade att jag måste lyfta armen själv för att den är av på flera ställen och att gör infernaliskt ont. Jaha, men de här är sjukhusets egendom de är inte dina, säger hon och tar tag ännu hårdare. Jag skriker till igen. Du behöver inte skrika, fräser hon, jag gör bara mitt jobb. Det är väl tveksamt om du gör det tänker jag, men håller tyst. Jag motar bort henne med den friska armen och lirkar fram hörlurarna.
Smärtspiralerna
Östersunds sjukhus, Ortopedavdelningen 1 januari 2014
Nyårsnatten blir värre än natten innan. Svårt att säga varför men kanske blev jag ännu mer påverkad av röntgen än vad jag trodde. Det känns som om det är fullständigt uppror i armen. Smärtan flyttar runt och ändrar karaktär. De blir också värre och värre. Jag försöker somna tidigt och vaknar redan vid midnatt av svåra smärtor. Efter en morfinbehandling somnar jag om men vaknar snart av smärtorna igen. Jag ligger vaken och försöker kämpa emot men det går inte. Jag försöker slappna av men kroppen blir mer och mer spänd. Jag försöker vänta de tre timmarna tills det är dags för nästa morfininjektion men varje sekund känns som en evighet.
Jag larmar och nattsköterskan kommer. Jag får en morfindos. Väntar. Försöker slappna av. Men det släpper inte. Det blir ännu värre. Jag spänner mig mer och mer och smärtan tilltar. Den kryper ner i armen. Ut i handen. Ner på baksidan av axeln ut på ryggen. Jag får ytterligare en dos morfin. Jag andas kontrollerat och sakta känner jag att morfinet hjälper till. Jag slappnar av och smärtan avtar. Smärtspiralen har vänt. Att sova är inte att tänka på men smärtan är ändå hanterbar. Jag väntar de tre timmarna till det kommer tillbaka då ska jag vara beredd.
Nästa attack blir nästan en kopia av den förra. Till en början spänner jag mig trots att jag försöker slappna av. Jag andas kontrollerat, koncentrerar mig och lyckas vända spiralen tidigare den här gången. Jag tittar på klockan. Två timmar kvar till morgonmedicineringen. Det blir ingen mer sömn att tala om men jag halvslumrar lite och lyckas i alla fall slappna av.
Nyårsnatten blir värre än natten innan. Svårt att säga varför men kanske blev jag ännu mer påverkad av röntgen än vad jag trodde. Det känns som om det är fullständigt uppror i armen. Smärtan flyttar runt och ändrar karaktär. De blir också värre och värre. Jag försöker somna tidigt och vaknar redan vid midnatt av svåra smärtor. Efter en morfinbehandling somnar jag om men vaknar snart av smärtorna igen. Jag ligger vaken och försöker kämpa emot men det går inte. Jag försöker slappna av men kroppen blir mer och mer spänd. Jag försöker vänta de tre timmarna tills det är dags för nästa morfininjektion men varje sekund känns som en evighet.
Jag larmar och nattsköterskan kommer. Jag får en morfindos. Väntar. Försöker slappna av. Men det släpper inte. Det blir ännu värre. Jag spänner mig mer och mer och smärtan tilltar. Den kryper ner i armen. Ut i handen. Ner på baksidan av axeln ut på ryggen. Jag får ytterligare en dos morfin. Jag andas kontrollerat och sakta känner jag att morfinet hjälper till. Jag slappnar av och smärtan avtar. Smärtspiralen har vänt. Att sova är inte att tänka på men smärtan är ändå hanterbar. Jag väntar de tre timmarna till det kommer tillbaka då ska jag vara beredd.
Nästa attack blir nästan en kopia av den förra. Till en början spänner jag mig trots att jag försöker slappna av. Jag andas kontrollerat, koncentrerar mig och lyckas vända spiralen tidigare den här gången. Jag tittar på klockan. Två timmar kvar till morgonmedicineringen. Det blir ingen mer sömn att tala om men jag halvslumrar lite och lyckas i alla fall slappna av.
Nattvak två
Östersunds sjukhus, Ortopedavdelningen 31 december 2013 kl. 22
Jag bävar för natten. Mina smärtor har ökat. Röntgen tog verkligen på krafterna. Det gjorde horribelt ont att ta sig upp från sjukhussängen för att lägga sig på den smala röntgenbänken. Lika ont gjorde det att få flytta sig tillbaka. Efter det känns det som om kroppen aldrig hämtade sig.
Jag börjar känna av biverkningarna av allt morfin på allvar. Muntorrhet och illamående. De andra patienterna har haft besök och det bjuds på Janssons frestelse och julmust. Hur gärna jag än vill så fixar jag det inte. Men nu blir det läggdags. Jag behöver lite sömn om jag ska orka. Jag missar tolvslaget för första gången på många år. Det känns som det minsta problemet.
Jag bävar för natten. Mina smärtor har ökat. Röntgen tog verkligen på krafterna. Det gjorde horribelt ont att ta sig upp från sjukhussängen för att lägga sig på den smala röntgenbänken. Lika ont gjorde det att få flytta sig tillbaka. Efter det känns det som om kroppen aldrig hämtade sig.
Jag börjar känna av biverkningarna av allt morfin på allvar. Muntorrhet och illamående. De andra patienterna har haft besök och det bjuds på Janssons frestelse och julmust. Hur gärna jag än vill så fixar jag det inte. Men nu blir det läggdags. Jag behöver lite sömn om jag ska orka. Jag missar tolvslaget för första gången på många år. Det känns som det minsta problemet.
En dag utan operation
Östersunds sjukhus, Ortopedavdelningen 31 december 2013 kl. 15.16
Nyårsafton är en enda lång väntan. Undan för undan förstår jag att det blir nyår på sjukhuset för min del och på eftermiddagen får jag beskedet att fastan är hävd och operationen avblåst. Nu börjar de också tvivla på om det blir operation i Östersund överhuvudtaget. Eventuellt vill de flytta mig till Stockholm för operation där. Men inget besked kommer.
Nyårsafton är en enda lång väntan. Undan för undan förstår jag att det blir nyår på sjukhuset för min del och på eftermiddagen får jag beskedet att fastan är hävd och operationen avblåst. Nu börjar de också tvivla på om det blir operation i Östersund överhuvudtaget. Eventuellt vill de flytta mig till Stockholm för operation där. Men inget besked kommer.
Skiktröntgen
Östersunds sjukhus, Ortopedavdelningen 31 december 2013 kl. 9.52
På morgonen på nyårsafton blev det skiktröntgen. Jag får inte se de här bilderna förrän om flera dagar men det här var vad de ansvariga i Östersund fick se. Sedan blir det fortsatt väntan. Överarmen är av, axelkulan inte bara ur position utan rejält skadad. Jag fastar vidare och är fortfarande övertygad om att jag ska opereras. Och jag har, förstås, inte klart för mig hur omfattande skadorna är.
För några år sedan opererades jag för ljumskbråck. Då fick jag komma hem efter några timmar. Jag tänker att det kanske blir nyårsfirade med familjen och våra vänner i alla fall. En absurd tanke så här i efterhand. Jag har en vecka kvar i sjukvården. Det har precis börjat.
Nattvak
Östersunds sjukhus, Ortopedavdelningen 31 december 2013 kl. 01.46
Vaknar med tilltagande smärtor och trycker på larmknappen till nattsköterskan. Inleder nyårsafton 2013 med en dos morfin. Jag slumrar till en stund men vaknar snart igen. De tre andra patienterna i salen sover tungt. Jag börjar lära känna min kropp och mina smärtor. Var tredje timme slutar morfinet att verka. Nattsköterskan fyller på. Jag andas lugnt och efter 15 minuter trycks smärtan tillbaka.
Det blir ingen mer sömn. Jag är ändå väl till mods. Operationen verkar vara planerad och jag klarar mig med klart begränsad sömn åtminstone en natt.
Vaknar med tilltagande smärtor och trycker på larmknappen till nattsköterskan. Inleder nyårsafton 2013 med en dos morfin. Jag slumrar till en stund men vaknar snart igen. De tre andra patienterna i salen sover tungt. Jag börjar lära känna min kropp och mina smärtor. Var tredje timme slutar morfinet att verka. Nattsköterskan fyller på. Jag andas lugnt och efter 15 minuter trycks smärtan tillbaka.
Det blir ingen mer sömn. Jag är ändå väl till mods. Operationen verkar vara planerad och jag klarar mig med klart begränsad sömn åtminstone en natt.
Ortpeden
Östersunds sjukhus, Ortopedavdelningen 30 december 2013 kl 20.55
Efter över två timmar har jag i alla fall fått en säng över natten. Fick träffa en ortopedläkare som bekräftade att det var flera brott och att det ska opereras. De vill dock komplettera med en skiktröntgen för att kunna se bättre. Osäkert om det blir i kväll eller i morgon.
En timme senare konstaterar jag att det inte blir någon magnetröntgen under kvällen. Fåör en skål fruktsoppa och en ostmacka innan vårdpersonalen sätter upp en skylt med texten "Fastar". Uppenbarligen siktar de på operation i morgon.
Efter över två timmar har jag i alla fall fått en säng över natten. Fick träffa en ortopedläkare som bekräftade att det var flera brott och att det ska opereras. De vill dock komplettera med en skiktröntgen för att kunna se bättre. Osäkert om det blir i kväll eller i morgon.
En timme senare konstaterar jag att det inte blir någon magnetröntgen under kvällen. Fåör en skål fruktsoppa och en ostmacka innan vårdpersonalen sätter upp en skylt med texten "Fastar". Uppenbarligen siktar de på operation i morgon.
Akuten
Akutintaget Östersunds Sjukhus 30 december 2013 kl. 18.25
Anländer till akuten på Östersunds sjukhus. Det är lätt kaos. Det verkar vara överfullt och jag blir liggande utan att någon har tid med mig. Sköterskan som följt med i helikoptern och ambulansen stannar en stund men när hon är klar med sina rapporter och försäkrat sig om att jag mår bra beger hon sig vidare.
Jag kan verkligen inte förstå den här rutinen som alla sjukhus verkar ha att alla patienter ska komma in via akuten. Jag kommer ju från Hede. De vet vad jag har råkat ut för. De har röntgat och konstaterat att axeln är ur position och att det är flera frakturer. De vet att jag ska opereras. De här uppgifterna borde de ha fått för 2,5 timme sen. Ändå får jag ligga här på akuten. Det är överfullt. Rekord skulle det visa sig. Jag borde ha kunnat komma direkt till ortopeden.
Efter någon timme blir jag flyttad till något slags gipsrum som uppenbarligen får fungera som ett temporärt undersökningsrum. Smärtan tilltar. Det är nu fyra timmar sedan jag fick morfin. Det har slutat verka. Det förstår jag nu långt senare. Men det borde väl de ha koll på? När sköterskan kommer undrar hon när jag senast fick smärtlindrande och vad jag fått. De vet alltså inte vad jag fick och när. Följde det inte med någon rapport från Hälsocentralen i Hede? Som tur var har jag koll.
Jag tänker att jag från och med nu ska försöka hålla koll på vilka mediciner jag får, hur mycket och när. Jag får en till morfindos. Efter tio femton minuter börjar morfinet verka och smärtan avtar.
Efter någon timme blir jag flyttad till något slags gipsrum som uppenbarligen får fungera som ett temporärt undersökningsrum. Smärtan tilltar. Det är nu fyra timmar sedan jag fick morfin. Det har slutat verka. Det förstår jag nu långt senare. Men det borde väl de ha koll på? När sköterskan kommer undrar hon när jag senast fick smärtlindrande och vad jag fått. De vet alltså inte vad jag fick och när. Följde det inte med någon rapport från Hälsocentralen i Hede? Som tur var har jag koll.
Jag tänker att jag från och med nu ska försöka hålla koll på vilka mediciner jag får, hur mycket och när. Jag får en till morfindos. Efter tio femton minuter börjar morfinet verka och smärtan avtar.
Helikoptern
Hede 30 januari 2013 kl 18
Helikoptern har kommit. De lindar in mig i en filt. Tänker att jag borde ta ett foto till mina killar men känner att det inte är helt ok att hala fram mobilen och fota i det här läget. Det är svårt att ta sig in i helikoptern men när jag lagt mig till rätta på båren och de spänt fast mig så känns det bättre. Jag får ett headset och piloten startar helikoptern. Vi står stilla en stund. Jag hör hur rotorbladen kommer upp i varv men vi lyfter inte. Jag undrar vad de väntar på. Jag väntar en stund till, sedan lyfter jag huvudet och försöker titta ut. Men vi flyger ju. Uppenbarligen har vi gjort det en stund för nu går vi in för landning.
Helikoptern kan inte landa precis vid sjukhuset så vi byter till ambulans och efter några minuter är vi framme vid akutintaget på Östersunds sjukhus.
Första morfinsprutan
Hede 30 januari 2013 kl. 16.10
Det står klart att jag ska flyttas till Östersund. Vårdpersonalen ska återkomma när de fått tag på en ambulans. Smärtan tilltar. Vi säger till personalen att vi måsta göra något åt smärtan.
Jag känner igen sköterskan direkt. En gammal klasskamrat till min storasyster. Jag ligger ihopkrupen som en ostbåge på sidan, eller ostkrok som de säger här, men lyckas få fram högerhanden. Jag presenterar mig och skakar hand. Man vill ju ändå vara artig. Min fru suckar.
Trots att jag var trevlig och artig fick jag en dos morfin intravenöst. Den första av många. Efter 15 minuter kickar morfinet in och äntligen går smärtan tillbaka.
Efter ytterligare en stund kommer vårdpersonalen och meddelar att det inte går att få tag på någon ambulans så de kommer att skicka en helikopter istället. Lite coolt ändå, tänker jag.
Jag verkar vara väl omhändertagen och familjen åker till min mamma för att fortsätta semestern utan mig. Jag väntar på helikoptern. Nu ska det förhoppnings rulla på. Jag kunde inte ha haft mer fel. Nu kommer det inte att hända något på länge.
Det står klart att jag ska flyttas till Östersund. Vårdpersonalen ska återkomma när de fått tag på en ambulans. Smärtan tilltar. Vi säger till personalen att vi måsta göra något åt smärtan.
Jag känner igen sköterskan direkt. En gammal klasskamrat till min storasyster. Jag ligger ihopkrupen som en ostbåge på sidan, eller ostkrok som de säger här, men lyckas få fram högerhanden. Jag presenterar mig och skakar hand. Man vill ju ändå vara artig. Min fru suckar.
Trots att jag var trevlig och artig fick jag en dos morfin intravenöst. Den första av många. Efter 15 minuter kickar morfinet in och äntligen går smärtan tillbaka.
Efter ytterligare en stund kommer vårdpersonalen och meddelar att det inte går att få tag på någon ambulans så de kommer att skicka en helikopter istället. Lite coolt ändå, tänker jag.
Jag verkar vara väl omhändertagen och familjen åker till min mamma för att fortsätta semestern utan mig. Jag väntar på helikoptern. Nu ska det förhoppnings rulla på. Jag kunde inte ha haft mer fel. Nu kommer det inte att hända något på länge.
Röntgen
Hede 30 januari 2013 kl. 15.29
Efter ytterligare väntan för jag äntligen komma in till röntgen. Jag håller upp armen efter bästa förmåga och försöker stå som röntgensköterskan vill. Hon tar tag i min arm och försöker flytta på mig. Det strålar genom hela kroppen. Jag försöker förklara hur ont det gör och att det är bättre att hon säger hur hon vill att jag ska stå. Hon suckar. Jag tänker att ingen verkar bry sig om att jag har ont. Efter ytterligare några positioner är hon klar och jag får gå tillbaka till undersökningsrummet.
Det kommer att ta sju dagar innan jag får se de här röngenbilderna men det här vad vårdpersonalen i Hede ser fyra timmar efter olyckan. Axeln är ur posistion, subluxerad, och det är multipla frakturer. Det är uppenbart att jag behöver opereras och jag ska flyttas till Östersund. Till operationen är det fem dagar kvar. Men det vet jag inte då.
Hälsocentralen
Hede 30 januari 2013 kl. 13.43
Det är kö till inskrivningen. Uppenbarligen svårt att hitta parkeringsplats också. Smärtan tilltar och jag känner mig lite yr. En dam som också väntar undrar om jag behöver en stol. Det går bra säger jag och försöker hålla balansen. Kan inte låta bli att tänka på Sabbatsbergs Närsjukhus. Jag har besökt barnakuten några gånger. Dit ringer man i förväg. Man får alltid en tid inom någon timme och när man kommer dit får man träffa vårdpersonal direkt. De tar emot en vid inskrivningen och sedan går man igenom det tomma väntrummet direkt till ett undersökningsrum. Varför kan det inte fungera så överallt? De sa ju att de skulle ringa från sjukstugan i backen. De vet ju att jag är på väg. Ändå måste jag vänta. Det känns så onödigt.
Efter ytterligare lite väntan är det min tur. Jag skriver in mig, berättar kort vad som hänt och vem jag är. Eller vem pappa är snarare. Min pappa är läkare och han arbetade här på 70-talet. Men här minns man. Vi sätter oss i det välfyllda väntrummet. Det kommer att bli en lång dag.
När min fru går ut för att hämta andra skor i bilen kommer en sköterska kommer förbi och undrar om någon behöver smärtstillande. Jag biter ihop och tänker att jag klarar mig.
Min fru kommer tillbaka. Smärtan tilltar och efter ytterligare en stunds väntan känner jag att jag måste ha något för värken. Kanske börjar alvedonen att sluta verka. Kanske smärtan bara har blivit värre. Min fru går till receptionen. De säger att en sköterska just gått runt och frågat om någon behövde smärtstillande. Min fru kommer tillbaka och himlar med ögonen. Du måste visa hur ont du har, om du inte ser plågad ut så får du ingen hjälp. Jag tycker att det borde räcka med att man säger hur ont man har men så funkar det inte. Hon har en poäng. Som vanligt.
Efter en stund kommer en sköterska med en citodon. Den gjorde ingen skillnad.
Strax efter kl. 15 får jag komma in till ett undersökningsrum och efter ytterligare en stund kommer en läkare. Han konstaterar att axeln är ur position och att jag behöver röntgas. Alltså exakt samma slutsats som backläkaren hade konstaterat. Man hade ju kunnat tänka sig att backläkaren kunde han nämnt detta så hade jag ju kunnat komma direkt till röntgen. Då hade jag sparat 2-3 timmar och jag hade inte behövt ta upp varken sköterskornas eller läkarens tid. De visste ju att jag var på väg. Men så verkar det inte fungera.
Backläkaren
Vemdalen 30 december 2013 kl. 12.30
Skotern kör till sjukstugan som ligger 20 meter från värmestugan där familjen och våra kompisar äter lunch. Praktiskt. Undrar om barnen gillar mina kycklingwraps med tacokryddor, sallad och lök. Nåja, en av de andra föräldrarna packade ner några extra smörgåsar också så det ordnar sig nog.
Jag försöker ta mig upp ur räddningspulkan. Det strålar genom kroppen när jag rör armen. Men om jag lägger den på magen och håller den med andra handen så går det lättare. Jag sätter mig upp och slänger benen över kanten på den opraktiska pulkan. Min fru har kommit och hjälper mig. Det känns skönt.
Vi går in i sjukstugan. Jag får hjälp med hjälmen och handskarna men jag kränger av mig jackan på egen hand. Det går ganska bra. Jag öppnar dragkedjan, tar ut den friska armen först och låter sedan jackan falla till golvet. Fleecetröjan går också ganska bra men den är tajtare och det känns att det gör ont. Vi behåller understället på.
Min fru tar fram en alvedon men jag hinner inte ta den förrän Backläkaren kommer. Vänta med den där, säger han. Han tittar på mig och tycker uppenbarligen att jag är sjåpig. Jag tycker att jag håller ihop rätt bra med tanke på hur ont det gör.
Backläkaren konstaterar att axeln har fått en smäll. Den är inte ur led men den är inte heller där den ska vara. Subluxation, som jag har lärt mig att det heter. Förmodligen är det ingen större fara tror backläkaren, men det är inget som han kan trycka på plats. Vi behöver åka till Hälsocentralen i Hede. Det är tre mil. Han undrar om vi kan ta oss dit på egen hand. Det ska nog gå bra, säger jag.
Han undrar om det gör ont. Jag klarar mig, säger jag. Jag tar en alvedon forte i alla fall. Nu i efterhand kan jag tycka att det är konstigt att det inte gjorde ondare, men jag antar att det är adrenalinet som gör att det inte gör ondare. Smärtan kommer efter hand. Och det skulle bli värre. Mycket värre.
I värmestugan sitter våra kompisar, deras familj och våra barn och äter lunch. De vuxna och min äldsta hade i alla fall ätit kycklingwraps. Den var inte riktigt i min smak, säker min yngsta. Han är i alla fall artig tänker jag men jag kommer inte att ge upp. Jag är en envis jävel. I alla sammanhang.
Jag tar en tugga wraps men har ingen större aptit. Vi lämnar nioåringen med den andra familjen så att vi inte förstör allas skiddag. Min fru och sexåringen går till parkeringen för att hämta bilen. Vår kompis hjälper oss med skidorna. De ber mig vänta vid kanten på parkeringen. Vår bil står en bit bort. Jag kan nog gå, tänker jag och stapplar iväg sakta bakom när de inte ser. Om jag stöttar den onda armen så går det ganska bra. Jag hinner upp familjen vid bilen innan de är klara. Sa jag att jag var envis?
De tre milen går ganska bra ändå. Smärtan ökar men det går att hantera. Vi hamnar bakom en bil som kör väl långsamt. Det är ju ganska fint väglag men de framför envisas med att köra 60 på en 90-väg. Vi kan inte köra om utan rättar in oss i ledet. Och så klart att de ska samma väg som vi. Men när vi närmar oss hälsocentralen så inser jag att de också ska dit. De kommer nog också från skidbacken. När vi svänger upp mot entrén kliver en man ut. Frun har kört och hjälper sin skadade man ut ur bilen. Hur kommer det sig att det är fruarna som kör och alla skadade är män? Undrar min fru. Det ligger kanske något i det, tänker jag, men svarar inte.
Skotern kör till sjukstugan som ligger 20 meter från värmestugan där familjen och våra kompisar äter lunch. Praktiskt. Undrar om barnen gillar mina kycklingwraps med tacokryddor, sallad och lök. Nåja, en av de andra föräldrarna packade ner några extra smörgåsar också så det ordnar sig nog.
Jag försöker ta mig upp ur räddningspulkan. Det strålar genom kroppen när jag rör armen. Men om jag lägger den på magen och håller den med andra handen så går det lättare. Jag sätter mig upp och slänger benen över kanten på den opraktiska pulkan. Min fru har kommit och hjälper mig. Det känns skönt.
Vi går in i sjukstugan. Jag får hjälp med hjälmen och handskarna men jag kränger av mig jackan på egen hand. Det går ganska bra. Jag öppnar dragkedjan, tar ut den friska armen först och låter sedan jackan falla till golvet. Fleecetröjan går också ganska bra men den är tajtare och det känns att det gör ont. Vi behåller understället på.
Min fru tar fram en alvedon men jag hinner inte ta den förrän Backläkaren kommer. Vänta med den där, säger han. Han tittar på mig och tycker uppenbarligen att jag är sjåpig. Jag tycker att jag håller ihop rätt bra med tanke på hur ont det gör.
Backläkaren konstaterar att axeln har fått en smäll. Den är inte ur led men den är inte heller där den ska vara. Subluxation, som jag har lärt mig att det heter. Förmodligen är det ingen större fara tror backläkaren, men det är inget som han kan trycka på plats. Vi behöver åka till Hälsocentralen i Hede. Det är tre mil. Han undrar om vi kan ta oss dit på egen hand. Det ska nog gå bra, säger jag.
Han undrar om det gör ont. Jag klarar mig, säger jag. Jag tar en alvedon forte i alla fall. Nu i efterhand kan jag tycka att det är konstigt att det inte gjorde ondare, men jag antar att det är adrenalinet som gör att det inte gör ondare. Smärtan kommer efter hand. Och det skulle bli värre. Mycket värre.
I värmestugan sitter våra kompisar, deras familj och våra barn och äter lunch. De vuxna och min äldsta hade i alla fall ätit kycklingwraps. Den var inte riktigt i min smak, säker min yngsta. Han är i alla fall artig tänker jag men jag kommer inte att ge upp. Jag är en envis jävel. I alla sammanhang.
Jag tar en tugga wraps men har ingen större aptit. Vi lämnar nioåringen med den andra familjen så att vi inte förstör allas skiddag. Min fru och sexåringen går till parkeringen för att hämta bilen. Vår kompis hjälper oss med skidorna. De ber mig vänta vid kanten på parkeringen. Vår bil står en bit bort. Jag kan nog gå, tänker jag och stapplar iväg sakta bakom när de inte ser. Om jag stöttar den onda armen så går det ganska bra. Jag hinner upp familjen vid bilen innan de är klara. Sa jag att jag var envis?
De tre milen går ganska bra ändå. Smärtan ökar men det går att hantera. Vi hamnar bakom en bil som kör väl långsamt. Det är ju ganska fint väglag men de framför envisas med att köra 60 på en 90-väg. Vi kan inte köra om utan rättar in oss i ledet. Och så klart att de ska samma väg som vi. Men när vi närmar oss hälsocentralen så inser jag att de också ska dit. De kommer nog också från skidbacken. När vi svänger upp mot entrén kliver en man ut. Frun har kört och hjälper sin skadade man ut ur bilen. Hur kommer det sig att det är fruarna som kör och alla skadade är män? Undrar min fru. Det ligger kanske något i det, tänker jag, men svarar inte.
Smällen
Vemdalen 30 december 2013 kl. 11.37
Det är andra skiddagen på semestern men den första i Vemdalen. Nu börjar vi komma igång på allvar. Vi har precis kört igenom systemet och är på väg till värmestugan vid Sörliften för att ta lunchpaus och äta gulaschsoppa. Vi åker upp i Hovdebanan och jag sms:ar att vi blir några minuter sena till lunchen. Det har börjat bli köer till liftarna. Men annars är det en perfekt skiddag. Några minusgrader, vindstilla, strålande sol och gnistrande snö. Det är ont om snö för vintern har fortfarande inte kommit igång på allvar men de är duktiga på att sköta om backarna. De har sprutat med mycket konstnö och preppat pisterna väl. Visst är det är hårt och isigt på sina ställen men mer än godkänt med tanke på hur lite natursnö det egentligen är.
Vi hoppar av sittliften och ska bara ta oss över till en av de snällaste backarna som tar oss ner till barnbacken och värmestugan. Övre Blåbär. Först en kort transportsträcka.
Jag åker först. Småkillarna på nio år och den andra pappan i sällskapet åker efter. Farten är inget att tala om. Det är nästan platt. Man får staka för att få fart. Tittar bakåt för att kolla att alla är med. Snöbrist. Transportsträckorna sprutar de inte på samma sätt som i backarna. Stenigt i kanterna. Kommer för långt ut. Kanske var stenarna täckta av ett lager nysnö, kanske var jag bara ouppmärksam. De borde förmodligen ha märkt ut att det var stenigt med en käpp. Jag borde inte ha tittat bakåt just då.
Pang. Skidan kör fast i stenen. Jag har kört på stenar förr. Det händer tyvärr ibland. Men det blir sällan värre än att man repar skidorna. Men nu tar det tvärstopp. Jag gör en volt framåt, vrider mig åt höger och slår i backen. Ingen stor smäll egentligen. Blir liggande på magen. Känner direkt att jag slagit i axeln och överarmen rejält. Det gör ont. Det är trassligt med skidor och stavar. Jag åker telemark och har inga skidor som löser ut. Jag får hjälp att ta av skidor och stavar men känner att benen inte har tagit något av smällen. Det är axeln och överarmen.
Min vän vinkar till sig en skoter. Ett välbekant ansikte. Legenden från trakten som faktiskt tränat mig några gånger i min ungdom. Han kommer inte ihåg mig, men jag känner igen honom. Förstås. Det gör alla. Han kollar om jag kan röra fingrarna. Inga problem. Axeln är ur led, säger skoterföraren, du behöver komma till vår backläkare. Men axeln smärtar och jag kan inte lyfta armen. Jag tror att armen är av, säger jag. Jag kan verkligen inte lyfta den alls. Han verkar inte lyssna. Han undrar om jag kan sitta på skotern men det går inte. Han ringer efter en räddningspulka.
Det här är min hemmabacke sedan 40 år. Jag är en rutinerad skidåkare. Nu behöver jag åka räddningspulka för första gången. Efter en vurpa i Övre Blåbär. Min vän och killarna åker ner till värmestugan. Jag är ju i goda händer.
Ytterligare två skotrar och en räddningspulka kommer efter några minuter. Jag har tagit mig upp så att jag åtminstone sitter. Men axeln gör fruktansvärt ont och armen går inte att lyfta. Jag tar med mig dina skidor och lämnar in dom i shoppen, säger han. Det där fixar dom, du kan hämta skidorna efter lunch. Vi hoppas att axeln bara är ur led och att vi ses i backen i morgon, säger han. Ja, vi hoppas det, säger jag, men jag tror inte riktigt att det blir så.
Vet du vem det där var? Säger killen med räddningspulkan. Ja, min gamla slalomtränare säger jag och ler. Jaha, din och Stenmarks då? Ja, men jag hade uppenbarligen behövt träna mer, säger jag.
De försöker hjälpa mig upp i räddningspulkan. Men det går inte. Så fort de rör armen så strålar smärtan genom kroppen. Räddningspulkan ser ut som en flyttkartong på skidor. Inte särskilt smart design, tänker jag. Den där hade jag ritat om. Den borde ju givetvis ha fällbara sidor. Jag biter ihop, tar mig upp och kliver ner i lådan. Vi åker ner mot barnbacken. I Nedre Blåbär ser jag killarna. Jag vinkar stelt. Med högerhanden.
Bloggtankar
Det är nu två veckor sedan jag ramlade i skidbacken och skadade mig rejält i axeln. Nio dagar senare blev jag utskriven. Under hela denna tid har smärtorna dominerat. Och nätterna har varit värst. De fick inte ordning på smärtlindringen förrän dagen efter operationen och natt efter natt låg jag vaken. Ensam med mina smärtor. På natten tog jag fram telefonen och facebookade. Facebook blev mitt sällskap. Mitt sätt att få tänka på något annat än smärtan. Men också min terapi. Mitt sätt att få bearbeta allt som hänt och få samla kraft och energi. Ju mer jag skrev ju bättre kändes det i allt elände. Inte minst det stöd jag fick från nära och kära värmde och gav mig kraft. När jag till slut blev opererad trodde jag att behovet skulle avta men det gjorde inte riktigt det. Eller som jag skrev häromdagen:
Jag har samlat mina viktigaste texter som jag skrev under veckan på Östersunds sjukhus och på Karolinska Universitetssjukhuset. Men jag har också fyllt på med tankar och funderingar som funnits i mitt huvud och händelser som är viktiga för mig men som jag av olika anledningar inte skrev då.
Var det slutar vet jag inte riktigt. Det kanske räcker snart. Eller så tar det vägen någon annanstans. Jag har framför allt ett behov av att få skriva av mig och det är min utgångspunkt. Kan jag stötta andra eller till och med bidra till förändring där systemet verkligen brister så blir ingen gladare än jag. Men först och främst handlar det om min egen terapi.
"Inser mer och mer att jag fortfarande har ett stort behov av att fånga mina intryck och tankar i mina olika möten med vården. Positiva och negativa. Enkla och komplicerade. Och eftersom jag har ett års rehabilitering framför mig lär det fortsätta. För att inte dränka mina facebookvänner med långa, många och kanske något enkelspåriga inlägg funderar jag på att starta en blogg. Till just det som var tanken från början kanske, att fånga och sortera sina intryck."Och så blev det.
Jag har samlat mina viktigaste texter som jag skrev under veckan på Östersunds sjukhus och på Karolinska Universitetssjukhuset. Men jag har också fyllt på med tankar och funderingar som funnits i mitt huvud och händelser som är viktiga för mig men som jag av olika anledningar inte skrev då.
Var det slutar vet jag inte riktigt. Det kanske räcker snart. Eller så tar det vägen någon annanstans. Jag har framför allt ett behov av att få skriva av mig och det är min utgångspunkt. Kan jag stötta andra eller till och med bidra till förändring där systemet verkligen brister så blir ingen gladare än jag. Men först och främst handlar det om min egen terapi.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)