Vårdkris?

Skrivet på Facebook Karolinska Universitetssjukhuset 3 januari kl. 04.32

"Jag har nu under fyra dagar fått se vårdapparaten på nära håll inifrån. Överlastade akutintagningar. Överbelagda vårdavdelningar. Arga patienter som inte får hjälp och hårt arbetande vårdpersonal som föröker göra sitt bästa i en till synes orimlig arbetssituation. Är det kris? Behövs det mer resurser? Eller kan det vara så att resurserna finns men att vi inte kan nyttja dem då vi själva skapat ett system som inte riktigt fungerar som det borde. Det här är min berättelse.

I går torsdag kom jag till Karolinska sjukhuset med ambulansflyg efter fyra dagar vid Östersunds sjukhus. Dit kom jag med ambulanshelikopter efter en skidolycka. Direkt efter olyckan röntgades jag på fjällhälsan i Hede och det konstaterades direkt att det var multipla frakturer och behov av operation. I väntan på operation behövs rejäl smärtlindring som påbörjades mer eller mindre omgående. Men nu fyra dagar senare anlände vi äntligen till Karolinska sjukhuset och jag trodde att det var dags för operation. Jag hade fel.

Jag skrevs in vid den stora akuten vid ambulansintaget när jag kom med ambulansen från Arlanda. Efter någon timme blev jag flyttad till akuten på Ortopeden där låg jag i ytterligare 4 timmar innan jag fick beslut om operation och ytterligare en timme innan jag blev inskriven på en avdelning. Jag behövde också övertyga de nya läkarna om att jag inte kunde bli hemskickad i väntan på operation. Jag har alltså legat på en motsvarande avdelning i Östersund i fyra dagar. Röntgen tog jag redan i måndags, några timmar efter olyckan. Jag trodde att maskineriet hade snurrat sedan dess men nu inser jag att det inte hänt något alls. De har inte tillgång till vare sig journal eller röntgenbilder. De vet inte vad jag råkat ut för eller hur jag mår. Jag mår då ganska dåligt milt uttryckt efter en tuff och ansträngande transport. Och jag får börja om på ruta ett. Jag får lätt panik och bryter ihop men får fatt i en sköterska som stöttar mig. Jag säger att jag tänker ockupera akuten och inte lämna den förrän de tittat på mina bilder, bokat in mig på operation och gett mig en säng med tillhörande personal och morfinsprutor. Jag frågar sköterskan om det är okej att jag tar henne som gisslan om det behövs. Hon ler lite stelt men säger sedan att det är okej.

Jag har nu tagit otroliga resurser i anspråk. Jag har blivit omhändertagen av fantastisk personal på de fyra vårdinrättningar som behandlat mig hittills och de otaliga transporter som jag ansetts behöva. Att jag ska opereras har stått klart sedan första röntgenbilderna. Hur kan det då ta fyra dagar innnan en ansvarig läkare fattar det beslutet? Jag har ställt den frågan flera gånger och sjukhusen skyller på varandra eller på IT-systemen. Men ingen verkar ha gjort något fel.

Jag har den otroliga och målmedvetna ansvariga sköterskan i Östersund att tacka för mycket. Hon bestämde sig för att jag skulle flyttas och drev igenom det. Utan henne hade jag fortfarande legat kvar i Östersund och väntat på ingenting. Hade man transporterat mig direkt eller åtminstone påföljande dag hade mitt ändå förhållandevis enkla patientfall varit avslutat nu. Jag hade varit hemma och påbörjat min rehabilitering och min vårdplats och de resurser som jag tar i anspråk skulle kunna användas till bättre behövande.

Nu sitter jag äntligen och väntar på operation och det kommer att gå bra. De är otroligt kompetenta och jag har fullt förtroende för dem. Men jag har fortfande några dagar kvar innan mina resurser kan användas till andra. För nästa gång de ringer från operation är det min tur. Jag är beredd."